Spänningen är det viktigaste i jakten på älgen

Älgjakten på Sandhammaren har startat. 18 jägare från Hagestads jaktlag har samlats i närheten av Sandhammarens fyr denna tisdagsmorgon.

Jaktlaget har tillåtelse att skjuta ett vuxet djur och en kalv. De har beslutat att jaga trots att Jägarförbundet Skåne avrått från jakt.

– Vi har inventerat älgstammen och konstaterat att den är konstant sedan flera år, säger jaktledare Pelle Tufvesson. Därför anser vi att det är ok att skjuta de två djuren.

Dagens jakt inleds med att Pelle instruerar jägarna.

– Vi släpper rådjur och rävar, och lägger krutet på älgen, säger Pelle Tufvesson. Jag tycker att vi ska fokusera på tjurarna och låta korna vara. Det hörs protester från några av jägarna och plötsligt är det bestämt att även hondjur får skjutas.

Runt dem rusar hundarna runt som tokiga och busar med varandra. De vet vad som är på gång och är minst lika förväntansfulla som sina hussar.

– De fullständigt älskar att vara med på jakt, säger Mats Nilsson i jaktlaget.

Pelle Tufvesson delar upp jägarna i olika grupper, där några ska gå i drevet och resten vara stillasittande skyttar. Alla är utrustade med jaktradio och Pelle testar så att de fungerar.

– Att radiokommunikationen fungerar är a och o för jakten, berättar Bengt Anker. Utan den blir det omöjligt att följa vad som händer där ute och vi förlorar säkerheten.

När genomgången är klar hängs älgstudsarna över axeln och jägarna ger sig i väg till sina tilldelade positioner. Vi följer med Pelle och hans gäng i ett av dreven. Det börjar dra i hop sig och spänningen hänger i luften.

– Det är mycket förväntan, säger Pelle Tufvesson. Ska det bli något eller ska det inte. Vi promenerar en bit söderut längs med kustvägen vid Järarna. Plötsligt ger en av hundarna skall, och vi stannar till. Drygt 100 meter in i skogen står två älgar och tittar på oss. Jägarna bestämmer det till en ko med en fjolårskalv. Det blir en tydlig men behärskad uppståndelse i gruppen.

– Ska vi skjuta så måste vi skjuta kalven först, påminner Pelle Tufvesson.

Erik Nørregård laddar bössan, men eftersom vi är för långt ifrån hänger han tillbaks den över axeln. Spänningen är påtaglig och går nästan att ta på. Till och med älgarna verkar känna av den, och börjar röra på sig.

– De börjar bli oroliga, säger Pelle. De kommer att sticka så fort som möjligt.

Jägarna i gruppen sprider ut sig längs vägen med jämna mellanrum. Nu ska älgarna ringas in och drivas i riktning mot skyttarna.

Vi slår följe med Erik Nørregård i drevet och viker in på en skogsstig vid ett av Sandhammarens kalhyggen.

Drevet lyckas skrämma djuren och älgarna passerar kalhygget några hundra meter framför oss och fortsätter in i skogen. Erik rapporterar till de övriga i jaktradion.

Erik berättar att han själv sköt en älg för några år sedan.

– Först ökar pulsen när man märker att älgen kommer nära, säger han. Efteråt kände jag mig förvirrad och samtidigt upphetsad.

Men den här förmiddagen kommer älgarna undan. Flera av jägarna har sett dem, men varit för långt i från för att skjuta.

Varför blir man jägare?

– Mycket är nog spänningen, säger Mats Nilsson. Och i viss mån är det säkert stenåldersmänniskan i oss som vill fram.

– En sådan här dag är det fina vädret och naturupplevelsen en stor del av nöjet, tillägger Erik Nørregård. Man går säkert upp emot en mil under en jaktdag. Det är härligt.

Bengt Anker vet inte riktigt varför han har blivit jägare.

– Kanske har det att göra med att min far var jägare, så det har känts naturligt för mig, säger han.

Att den sociala biten är viktig för laget går inte att ta miste på.

Jägarna småpratar nästan oavbrutet med varandra och humorn är ett ständigt återkommande inslag.

När Pelle Tufvesson skickar in Erik på drev i skogen, informerar han de övriga via radion.

– Nu går Erik Nørregård in, säger han och tillägger, skjut honom inte, han är en bra veterinär.

Under eftermiddagen ringer Pelle Tufvesson.

– Det slut jagat för idag, meddelar han. Vi har skjutit en älg.

John-Erik Dahl, låg på pass på ett kalhygge och fick sikte på älgkon.

Nu går jakten vidare på kalven.

Marika Johansson