Vittnesmål från lasarettet: ”Aldrig känt mig så utsatt och kränkt”

Kritiken mot flera personer i sjukhusledningen i Ystad är vag när man hör de enskilda berättelserna: en chef som inte hälsar, orättvisa löner och anställningsförmåner och medarbetare som lockas till sjukhuset med ett betalt månadskort på Skånetrafiken är några av de vittnesmål som YA har tagit del av. Men de är en del av något större.

– Utfrysning. Känslan av att man inte räknas och att alla som arbetar på golvet är utbytbara skapar till sist en obehaglig stämning, säger en sjuksköterska som valt att lämna lasarettet.

Trots att de som YA har pratat med säger att kritiken framförts både lokalt och till regiondirektören, samt till fackliga organisationer, upplever flera medarbetare att den möts med tystnad och lämnas utan åtgärd.

– Det var ingen som ifrågasatte varför jag plötsligt valde att säga upp mig, säger sjuksköterskan.

En annan tidigare anställd som YA pratat med sa upp sig och blev långtidssjukskriven efter bara ett par månader.

– Jag hotades med avstängning och med att jag skulle få en varning. Mitt kloka jag kunde se att det inte hade något att komma med, men jag visste ju vad de gjort mot andra – att flera slutat efter att de drivits till sjukskrivning och uppsägning. Jag var livrädd och vågade inte berätta för någon. Vågade inte ens prata med facket.

Till slut blev situationen ohållbar.

– Jag hör ju själv hur sjukt det låter, säger medarbetaren som har arbetat i regionen/landstinget i över 30 år.

Det har gått ett par månader sedan medarbetaren lämnade lasarettet.

– Jag mår fortfarande dåligt efter det som har hänt. Jag har alltid tyckt att det har varit roligt att gå till jobbet, även när det har varit tufft och motigt. Men så är det inte längre. Allt det tog de ifrån mig på ett par månader.

Vittnesmålet påminner om det som flera andra säger.

En tidigare chef beskriver lasarettet i Ystad så här.

– Man blir matad med att det viktigaste är att till varje pris upprätthålla lasarettets rykte. De tystar ner saker som inte fungerar och skyller det på medarbetare. Ledningen håller varandra om ryggen och de gör inga fel.

Ett konkret exempel är lönesättning.

– De fixar löner som inte enhetschefer kan ge. Jag försökte anställa en sjuksköterska men fick absolut inte ge henne mer än 32 500 kronor i lön. Plötsligt blev hon anställd som sjuksköterska av verksamhetschefen – med 4 000 kronor mer i månaden än vad jag fått veta var absolut högsta tänkbara lön.

En sjuksköterska säger om ledningen:

– Det gick helt enkelt inte att vara kvar. Det är smågrejer när man ser det utifrån men det handlar om utfrysning. De hälsade inte när vi möttes i korridoren, tittade demonstrativt bort. De svarade inte på mina mejl med konkreta frågor, negligerade mig på möten. Som om jag inte fanns.

Försökte du föra fram kritiken till de som berörs?

– Ja, bland annat med hjälp av facket. Både till chefen, chefens chef, sjukhuschefen och HR-chefen. Men de håller ihop, de är vänner. Många av dem är ju anställda för att vara allierade med ledningen.

Men det blev ett möte för att framföra kritiken.

– Då satt de där vid bordet, skrattade åt mig och sa att så var det inte alls. Sen var det färdigutrett.

Det som sjuksköterskan tycker känns allra märkligast är att ledningen anställer personer på tjänster som de inte har erfarenhet för. Tjänster som ger förmåner.

– De anställer sjuksköterskor som är nästan nyutexaminerade som ”seniora”. Det innebär att de får bättre lön och ska leda omvårdnaden. En sjuksköterska på akuten blev ansvarig för att introducera kollegor i arbetsuppgifter som hon inte själv gjort självständigt.

Sjuksköterskan upplevde även att obekväma medarbetare straffades.

– Utbildningar som var lovade drogs in. Är du inte kompis med chefen får du inte kompetensutveckling.

Flera kollegor stämmer in i kritiken:

– Jag vet att det är många som blivit illa behandlade på väldigt kort tid. Ledningen har en vision, och det kan jag förstå. Så klart vill man sätta sin egen prägel på en verksamhet när man kommer som chef. Men att göra sig av med personer som ställer frågor och behandla dem så illa att de börjar må dåligt, det är inte rätt, säger en specialistsjuksköterska och fortsätter:

– De anställer personer som de känner sedan tidigare. Skapar sig allierade som får förmåner som ingen annan har.

Hon hade en tjänst med särskilda, väl specificerade arbetsuppgifter. Dessa uppmanades hon att tillfälligt lägga åt sidan på grund av resursbrist. Plötsligt annonserades en ny tjänst ut – med hennes arbetsuppgifter listade i annonsen.

Hon fick också mejl från personer i ledningen som byggde på uppgifter som inte var sanna. Men innebörden var tydlig.

– Jag skulle passa mig noga för att lägga mig i. Den informationen spred de även till andra chefer i region Skåne, att jag pratat om sånt som inte var min sak att prata om, vilket inte var sant.

Ytterligare en sjuksköterska, som arbetat många år i Ystad ville lyfta kritiken. Hon vände sig till en nyckelperson för att få stöd.

– Hon sa att man så klart kunde komma med åsikter, men något gnäll ville de inte höra. ”Det tar vi inte” sa hon.

Och de frågor som ställdes möttes med svar på något helt annat. Frågor om saker som skett i närtid besvarades med berättelser om hur bra det skulle bli i framtiden.

– Det var nog det värsta. Känslan av att ingen lyssnade. Och att om man säger något är man gnällig och ska bort.

Sista tiden på lasarettet beskriver hon som en mardröm.

– Det har varit en känslomässig katastrof. Jag var helt förstörd. Jag förstår faktiskt inte hur vi klarade att vara i den miljön.

Även de som inte själva drabbats vittnar om exkludering och utfrysning.

– Jag har själv inte blivit utsatt men ser ju vad de gör med andra personer, både medarbetare och chefer. Om man inte är med dem är man mot dem. Det kan man ju säga som ett skämt, men det känns som om de menar det, säger en chef som fortfarande arbetar kvar på lasarettet.

Vad innebär utfrysningen konkret?

– Att man inte blir kallad till möten eller får informationsutskick som borde gå till alla. Jag har även suttit på möten där det är uppenbart att alla inte får komma till tals, man ger helt enkelt inte ordet till den som inte är ”med” ledningen.

Har du framfört detta till någon, till en högre chef eller till HR enheten?

– Ja, men de säger att det inte är så.

Vårdpersonal, framför allt läkare, är beroende av att ha Region Skåne som tänkbar arbetsgivare.

– Jag vill inte uttala mig. Vi är avrådda från att prata med YA. Det är bättre att inte göra det, det ger mig förutsättningar att fullgöra mitt arbete på ett bra sätt på min arbetsplats, utan att drabbas av ledningens ogillande.

Maria Nygren är tillförordnad sjukhuschef sedan i mars i år. Hon känner inte alls igen kritiken att det skulle förekomma negativ särbehandling, utfrysning eller att man inte blir lyssnad på. Hon beskriver att det finns en bra dialog och att problem och kritik kan lyftas bland annat genom enhetschefsmöten och möten i ledningsgrupper.

– Jag har inte fått några signaler om det, säger om kritiken.

– Ingen medarbetare eller chef har kontaktat mig och framfört kritik.

När det gäller lönesättning och anställningsförmåner arbetar lasarettet enligt något som de kallar för ”farfarsprincipen”, som innebär att en löneförhöjning alltid behöver förankras ”uppåt” i organisationen.

– Sedan jag tillträdde har det inte förekommit några löneökningar i samband med att man byter tjänst inom regionen som går emot regionens policy.

Inte heller att det skulle finnas medarbetare som fått månadskort betalda säger hon sig känna till.

– Det har vi ingen acceptans för alls. Så arbetar vi inte och det ska inte förekomma.