Välfärdsstaten som nationellt projekt

Ledare Artikeln publicerades
Hänger ihop.
Foto: Johan Nilsson/TT
Hänger ihop.

Välfärdsstaten var ett nationellt projekt i solidaritetens namn. Ska välfärdsstaten försvaras måste också dess begränsningar stå klart.

Att själv ha gjort eller ha föräldrar som gjort en ordentlig klassresa är en viktig del av den svenska folksjälen. Företagsledare, politiker eller idrottsmän har ofta framhållit sin enkla bakgrund för att vinna folkets kärlek. På det viset skiljer sig inte svensken från amerikanen. Vad som däremot skiljer är att i den svenska berättelsen ligger underförstått att det är samhällsbygget välfärdsstaten som har möjliggjort den egna resan.

Det där börjar nu klinga av. Den nya generationen har ofta så långt avstånd till de föregående generationernas resa att de inte har någon egen relation till den. Välfärdsstaten bara finns där, att själv få välja vad man vill studera till betraktas inte längre en förmån, knappt ens tänker någon på det som en rättighet, snarare är det en självklarhet lika given som att det finns luft att andas.

I det politiska projektet välfärdsstaten fanns omfördelning mellan rik och fattig med som en faktor, men det kom i än högre grad att handla om att staten tog ansvar för individens ekonomiska livscykel. Philip Lerulf har i sin bok Marionetterna som tidigare behandlats här på ledarsidan väl beskrivit fenomenet. Med barnbidrag, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och allmänt pensionssystem var det ett medlemskap i den svenska välfärdsfamiljen snarare än den egna familjens och det egna sparandet som garanterade välståndet i livets alla faser. Ett samhällskontrakt.

Hela modellen byggde på nationalstaten och på ett politiskt projekt förr kallat folkhemmet och numera välfärdsstaten. Att det under en lång period fungerade relativt väl berodde på att Sverige samtidigt var marknadsliberalt, med mycket liten hemmamarknad var det självklart att de privata företagen mötte sin konkurrens utomlands. Det var där välståndet byggdes, men det pratade vi lite om.

När socialiseringen naggade även på företagandet och företagsägandet började den svenska modellen att hacka. Att genom devalveringar sänka lönerna kunde rädda konkurrenskraften kortsiktigt, men snart förstod den breda fåran av beslutsfattare att goda villkor för näringslivet var en förutsättning för att kunna behålla någon typ av välfärdsstat. Receptet för den svenska framgången gällde än: en nationalstat med mycket omfattande välfärdsambitioner för medborgarna fungerade endast i kombination med ett internationellt konkurrensutsatt näringsliv.

I den nya tiden är näringslivet än mer konkurrensutsatt och internationaliserat, både vad gäller marknader och ägande. I dag byggs internationella bolag på några år och relationen till Sverige är betydligt svagare än förr. Några fabriker och tusentals anställda finns inte på hemmaplan och kapital söks över hela världen från start. En börsnotering kan ske direkt i New York, utan något mellansteg. Att fortsatt få nya företag att vilja plantera sig på något sätt i Sverige är en förutsättning för att vårt lilla land ska hänga med framöver. Det kommer inte att kunna ske på något annat sätt än med goda villkor för företag, ägare och investerare. Skatterna kommer även fortsättningsvis att i huvudsak ligga på individers inkomster och konsumtion.

I denna ständigt pågående förändring ska den nationella välfärdsstaten hänga med. Den förutsätter en långvarig ömsesidig relation mellan individer och stat. Kontraktet innebär att på gruppnivå ska var och en bidra med ungefär vad var och en får ut, någon person får mer, någon mindre och någon ska skyddas rejält av kollektivet vid en inträffad kris. Ungefär som det fungerar i ett försäkringsbolag. I en sådan konstruktion är solidariteten begränsad till dem som ingår, nya individer som kommer in förväntas på sikt bidra med minst lika mycket som de får ut. Solidariteten finns mellan dem som är med, inte med dem som står utanför.

Att behålla en omfattande nationell välfärdsstat är svårt nog när företag och i allt högre grad också arbetskraft inte är fast i ett land under hela sin livscykel. Att klara av det och samtidigt låta den omfatta en stor mängd människor som inte har någon tidigare relation till välfärdsstaten och som under lång tid kommer att få ut betydligt mer av den än de betalar in till den innebär ytterligare stor press. Ska det fungera måste de nya medlemmarna snabbt komma in i systemet och bli goda betalare. De gamla medlemmarna ska känna att deras ingångna kontrakt uppfylls. Redan i dag är många besvikna när de öppnar pensionskuvert eller ställer sig i kön till vårdcentralen.

Det kan låta krasst, och det är också krasst. Välfärdsstaten var ett nationellt projekt som byggde på att beslutsfattarna tog medborgarnas pengar i anspråk mot löfte om att fördela dem väl. Man kan tycka att det är egoistiskt och att den skiljer på oss och dem, och därför förklara att en stor välfärdsstat i själva verket är omoralisk. Men att förespråka en omfattande välfärdsstat och samtidigt inte erkänna att den bygger nationalism är i bästa fall att naivt hoppas på för mycket och i sämsta fall ett bedrägligt hyckleri.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Ystads Allehanda och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.