Viktor Banke: Viktor Banke: ”Vår tid behöver Seinfeld”

Först på kvällarna finns tid för samtal med människor som sitter på anstalt, är efterlysta eller liknande. Sömnen är inte särskilt omfattande, vilket leder till en viss trötthet, som i sin tur leder till en viss… kroppslig motvilja mot träning men samtidigt en faiblesse för att lugna sinnet med mat. Kort sagt: förutsättningarna för välmående är inte optimala.

Folk säger alltid samma sak när man berättar om det där. ”Du måste börja träna” eller ”så länge du sover någorlunda är det nog ingen fara, men om du tappar sömnen måste du göra något åt det”, eller den vanligaste: ”om du inte tar tag i det nu kommer du få lida för det sen”. Och alla har förstås rätt. Men sanningen är att det varken är träning, sund mathållning eller sömn som räddat mig hittills. Det är Seinfeld.

Just det, Seinfeld. För de flesta kanske bara en av många serier som år ut och år in frekventerar trean, femman, sexan med olika repriser, men för mig något helt annat.

På håll kan serien om fyra vänner i New York framstå som vilken medioker amerikansk serie som helst med pålagt skratt och tvivelaktiga skådespelarinsatser. Men det här är inte Vänner, det är inte Frasier (förlåt). Det är, för att vara ärlig, en hel värld av njutning. Serien handlar om ingenting, brukar det heta, vilket närmare bestämt innebär vardagliga trivialiteter som tillskrivs en orimligt stor betydelse av de mycket småsinta, jagsvaga karaktärerna.

Serien handlar i huvudsak om fyra personer: Jerry, som är omåttligt pedant och tämligen samvetslös. Kramer, en klassisk snubblare men också något av en kuf. Elaine, en frigjord affärskvinna som inte heller hon har något större samvete. Och så George Costanza, som är en perfekt balans av övriga, seriens nav. De är alla i trettioårsåldern, bor i New York-lägenheter, dejtar hejdlöst och sällan med framgång.

Därutöver sker en rad invecklingar i relationerna med andra människor eftersom karaktärerna aldrig håller något högre än den egna prestigen, de egna intressena, den egna friheten. (Stolthet har de ingen). Mellan varven landar de i ett lokalt café där dejterna såväl som livets övriga mankemang avhandlas.

En kvinna för manliga händer, någon äter sina ärtor en i taget, en annan är för avklädd hemma. Allt betyder hela världen, utom det som egentligen betyder något. En man är kristen vilket stör seriens kvinnliga karaktär Elaine, inte för att han är troende utan för att hon vill ha honom för hans andliga ytlighet. Det är ytligt, dumt, och mycket roligt.

Serien kan lätt misstas för irrelevant idag, men den som sett avsnitten några gånger om vet att de situationer som förekommer i serien ständigt förekommer i verkliga livet. Så, varför är detta viktigt? Därför att en serie om ingenting är oerhört betydelsefull i en värld av allting.

En värld där små till synes obetydliga mellanmänskliga gester placeras under lupp och tillskrivs ett helt avgörande värde är en värld utan Turkiets folkrättsvidriga brott mot kurder, utan det statliga våldet i Irak, utan de etniska resningarna i Burma. En värld utan alla tunga ärenden som passerar kontoret och mitt arbetsliv. Det är ett underbart, vilsamt universum av människans allra svagaste och fulaste sidor, helt frånkopplat allvar och mörker. Seinfeld är, påstår jag därför, högaktuellt. Vi behöver Seinfeld, eller något som Seinfeld. (Det finns dock inget som Seinfeld).

Jag vill inte se Rapport, där bildrutor av slaktade kurder varvas med svenska partiledare som oroar sig för ny flyktingvåg som vore det en sjukdom utan vaccin. Jag vill inte läsa DN där uppslag om en klimatomställning som aldrig kommer varvas med nyheter om tre supermakter vars världsfrånvända ledare inte ens erkänner problemet. Vill inte höra om det inrikespolitiska spelet, är trött på Brexit.

Jag vill bara sitta i min ensamhet och se när George inte lyckas komma på ett bra syrligt svar under ett möte, och ägnar resterande veckan åt att grämas över detta, för att sedan flyga dit personen som ska ha svaret är, och misslyckas med att leverera det. Jag vill bara se när Kramer försöker övertala Georges flickvän att hon heter Lily, inte Susan, eller försöka övertala Jerry att han de facto fyller år på en annan dag. Och så vidare, och så vidare, genom 180 avsnitt.

Jag vill bara sitta i ett mörkt rum när barnen somnat och skratta åt ingenting, till en serie som slutade sändas 1998, och inte ens blickade mot omvärlden då. Det är den största friheten i en värld av ständig upplysning. Det är själslig integritet.

Mörkret har lagt sig utanför fönstret nu. Stockholm sover, barnen likaså. Efter arbete kommer nöje, texten lider mot sitt slut och jag känner hur tv:n drar mig. Jag har valt avsnitt i huvudet. Om några minuter kommer jag att skratta högt, rakt ut i min ljuvliga ensamhet.