Peter Lindgren: Peter Lindgren: TOMTEN ÄR DÖD
Min dotter ställde sig på de utdragna lådorna i byrån i hallen och fick alltihop över sig. Hon klarade sig med blåmärken men tomtebyn är finito. Det har fallit en bomb över Tomteland. It’s a bloody massacre. Tomtekroppsdelar som strössel över julefriden. Jag känner mig som Nietzsche när jag förkunnar att tomten av allt att döma verkar vara död. Hustrun är skitnervös för tydligen är tomtarna familjeklenoder och av oskattbart värde. Jag säger: ”Hey, det är lera”, men då ser jag konturerna av kommande lavetter avteckna sig som varsel i luften.
Även det fina pepparkakshuset gick åt i den där massakern – som det kommer att talas om i Pepparkakeland i hundratals år – och det har legat i en plastpåse sedan dess. Eftersom min fru är med barnen i Norrland sms:ade jag och frågade om jag skulle slänga påsen med husrester. Hon svarade att, nej, då skulle sonen bli ledsen. Jag sa: ”Okay”.
Jag antar att jag är en feg skit som via den här texten låter dem få veta att jag ätit upp hela rasket. Från tröskel till taknock. God jul, familjen.
Någon riktig julkänsla har jag inte haft i år. Ska jag vara helt ärlig blev jag ganska illa berörd av rånet i Brösarp, det med det äldre paret som attackerades och bakbands av tre rånare. Det är givetvis förkastligt vilket datum en sådan sak än sker, men just att det händer dagarna före jul känns så utstuderat elakt. Som att tidpunkten har en särskild poäng i hela upplägget. Jag läser reportaget med det rånade paret gång på gång och hänger hela tiden upp mig på det där glaset vatten som en av rånarna erbjuder kvinnan. Som att muntorrhet vore det värsta med att bli rånad i sitt hem mitt i natten.
Jag blev också, som jag skrev i min förra krönika, illa berörd av Vellinge kommuns glädje över att äntligen få implementera ett tiggeriförbud. Det som i praktiken innebär att rika människor tillåts förbjuda fattiga människor att tjäna pengar. God jul liksom. Men eftersom jag uttryckligen lovat min chef att vara snäll i den här julkrönikan tänker jag inte hemfalla åt ytterligare vanärande eller uppläxande av kommunalråd Carina Wutzler. Jag överlåter den saken åt De gångna, Den nuvarande och De kommande jularnas andar.
Och så har vi klimathotet, men det vill ingen läsa om och jag hör runt omkring mig hur vissa inte ens tror på det.
På deprimerande saker som dessa tänkte jag när jag på lillejulaftons morgon sprang i motionslingan. Plötsligt stod det ett rådjur på stigen, kanske 20 meter fram. Huvudet vänt mot mig med sina stora svarta ögon. Det rörde sig inte ur fläcken, och eftersom jag kom ångande och frustande och sannolikt mest påminde om en älgtjur i brunst antar jag att rådjuret inte såg mig som en naturlig fiende. Jag stannade och i kanske en halv minut stod vi och tittade på varandra. Man. Djur. Snö på kullarna och trädens grenar, alldeles stilla. Det blev kallt om kinderna och jag märkte att det var för att jag grät. Kanske för den andäktiga estetiken, eller om det var för känslan jag hade av att stå till svars för något odefinierat. Eller om det var för att allt liknade scenen i filmen Michael Clayton, med George Clooney och hästarna.
Rådjurets ögon tycktes mig som svartaste djupsinne. Jag sträckte fram min hand och började sakta att gå, för av någon anledning kändes det viktigt för mig att röra vid det. Jag kom några meter innan det gick det en skälvning igenom djuret och sedan var det borta.
Jag ska absolut inte säga att händelsen förändrat mig. Det var ett rådjur. Måhända ett lite efterblivet rådjur. Men jag tänker på allt med ett (juligt?) skimmer av tolerans, fördragsamhet och förlåtelse. På hopp. Jag tänker på Greta Thunberg och på glaset vatten.
Till och med i människans värsta stunder verkar det finnas ett glas vatten eller en Greta Thunberg att hoppas på.
Men tomten är alltså helt avgjort död.
