Cecilia Billgren: Cecilia Billgren: Minnet är ett märkligt fenomen
Mitt komihåg blir stadigt sämre. Inte minst är det närminnet som brukar svika mig. Det ställer till det i arbetet på en tidningsredaktion när man inte längre minns vad som senast skrevs i ett ärende. Än värre blir det när man inte heller kommer ihåg när det senast publicerades något om saken. Och när jag väl hittar lämplig artikel i vårt arkiv brukar jag inse att, nej jag hade inte koll. Det jag trodde hade hänt alldeles nyligen, visar sig ligga fler år tillbaka i tiden.
I helgen sattes minnet på prov. Vi spelade ett sällskapsspel, där det gäller att just placera händelser på en tidslinje. En del kan jag, som slaget vid Hastings och högertrafikomläggningen, men har svårare att exakt ange när Youtube introducerades eller när Svenska frisbeeförbundet bildades.
Hur som helst är det ett roligt spel eftersom det inte bara avslöjar okunskaper utan också tvingar en att fundera. Jag har bra hjälp i att placera händelsen om jag kan hänga upp den på något jag verkligen minns, som när mina barn föddes. Men om händelsen bara är en av många i mediabruset fastnar de inte.
Spelomgången fick mig hur som helst att fundera över minnet och dess märkliga logik. Det är ju inte bara så att minnen sållas bort och att fakta glöms bort. Minnen kan också förändras med tiden. Det är ett välkänt faktum att vittnen ofta minns fel. Ju fler gånger de återberättat sin upplevelse desto större är risken att den ändras samtidigt om de själva tror allt mer på sin historia.
Jag har till och med varit med om att minnet spelar mig ett spratt och får mig att tro att jag själv upplevt sådant jag bara fått beskrivet för mig.
Nyligen besökte jag Nationalmuseum i Stockholm. Efter att ha byggts om för hisnande 1,2 miljarder kronor har det vackra huset mitt emot Slottet åter öppnats för allmänheten.
Besöket, som var mitt första, blev delvis en vandring i minnets vindlingar. Gång på gång kom jag på mig själv att stå inför tavlor jag sett tusen gånger. Motiv som bland annat fanns avbildade i mina historieböcker när jag gick i skolan och som jag sannerligen inte tänker särskilt ofta på. Jag kände igen dem på långt håll och kunde till och med namnge dem innan jag kom fram och kunde läsa titeln.
Ett märkligt sätt att hushålla med minnets resurser, kan tyckas. Om det nu är så att mitt huvud bara kan hålla en viss mängd fakta undrar jag stillsamt varför jag kan en massa telefonnummer till Ystads kommuns politiker och tjänstemän utantill, men har kan snubbla på mina barns personnummer. Det är sannerligen inte logiskt.
Hur det gick i helgens spelomgång bland historiska personer och nutida händelser? Det har jag redan glömt.
