Cecilia Billgren: Cecilia Billgren: När tuppen gal är det dags att tänka på jämställdheten
Den är punktlig, fasanen som varje kväll stolt spatserar runt i vår trädgård. Hela våren har varit där. Till den början var den ganska liten, men nu har den ätit upp sig och blivit stor och tycks ha fått än mer lyster i fjädrarna.
Jag såg den även en morgon tidigare i våras när det ännu var minusgrader på nätterna. Då hade den burrat upp sig och skaffat sig en naturlig dunjacka. De smala fågelbenen såg lustiga ut under den runda kroppen.
Numera har han en vanlig fågelform och är rätt stilig. Det kan till och med mitt mänskliga öga se.
En gång kom han i sällskap av en höna. Hon gick ganska raskt omkring och liksom inspekterade i trädgården, medan han stod lite avvaktande och skrockade. Hönan klev upp på det ännu inte helt sommarmöblerade trädäcket, pickade och tycktes bedöma det hon såg.
Det var som om paret var på lägenhetsvisning. Han hade hittat ett trevligt objekt som han ville visa henne. Hur det gick med kärleken och bostadsplanerna vet jag inte. Jag har hur som helst inte sett henne där fler gånger. Kanske var trädäcket trots allt inte i hennes smak. Eller kanske hittade hon en ännu stiligare tupp.
Han är i alla fall kvar. Kommer som sagt varje kväll strax innan det skymmer. Han deklarerar tydligt sin ankomst genom att gala på typiskt fasanvis och och går sedan en pompös sväng. Sedan försvinner han igen. Förmodligen har han satt sig på en gren i något träd för att sova. Det gör han rätt i för räven smyger omkring husen i vår lilla by. Jag har sett den flera gånger och jag blir glad varje gång.
När jag växte upp härjade rävpesten och det var relativt ont om dem. Numera har jag förstått att det finns många rävar, kanske lite för många. Det har bidragit till att de är illa sedda och i jägarkretsar ett jagat villebråd.
En gång för sisådär 22-23 år sedan var vår familj ute och körde och passerade en flock fasaner på en åker. ”Där går fasanen med sina fruar” skojade jag med barnen. Yngste sonen, då tre-fyra år gammal satt tyst en stund och konstaterade sedan: ”Det är bra att ha många fruar”. ”En kan sopa golvet och en kan laga maten”. Jag blev helt paff. Vad var det för en liten manschauvinist vi närt? Jag som tyckte att vi ansträngt oss för att fostra barnen till jämställda samhällsmedborgare fick nu bevis på att vi tydligen inte nått hela vägen fram. Var får ett litet barn sin världsuppfattning i från? Uppenbarligen inte bara från det föräldrar och förskolepersonal säger. Ingen i hans omgivning kan ha lärt honom att det är kvinnors ansvar att sköta hushållet. Än mindre något om månggifte. Ändå uttalade han sig som om detta var det mest naturliga i världen.
Det tål att tänka på när fasantuppen galer i trädgården.
