Ekdahls måleri ges ny kraft i spännande möte

För bara några år sedan såldes hennes målningar för ett par tusenlappar på auktionsfirmorna. Nu breder de ut sig på Malmö konsthall i den hittills största presentationen av denna pionjär, vars stora genombrott kom först efter hennes död 2014.

I vårens satsning får Ekdahls verk sällskap av den unga målaren Ragna Bley, som låter färgen flöda över sina enorma dukar. Hennes experimentella formvärld för tanken till allt från växtfragment och organiska mikroprocesser till kosmiska nebulosor och den urbana graffitiscenen.

Båda konstnärer ägnar sig åt abstrakta motiv och rör sig mellan slump och kontroll, men där slutar likheterna. Så har konsthallen heller inte knuffat dem in i en krystad dialog, utan låter dem ta plats var för sig. Det är ett grepp som fungerar bra. Medan intimare rum skapats för Ekdahls koncentrerade måleri dominerar Bley den ljusa hallen med två storslagna bildsviter, gjorda speciellt för utställningen.

Född i Ystad 1922 bröt Inger Ekdahl med sin borgerliga uppväxt när hon bestämde sig för att bli konstnär. Efter att ha träffat sin man, konstnären Erik H Olson, studerade hon för målaren Isaac Grünewald. Men det var parets resor till Schweiz, Italien och Frankrike som blev avgörande för hennes utveckling.

Som del av avantgardescenen i 1950-talets Paris mötte hon såväl konkretismen med dess sakliga färgfält, som den informella konstens dragning åt det spontana och upplösta. Än viktigare var influenserna från den amerikanska abstrakta expressionismen, där konstnärer likt Jackson Pollock och Lee Krasner droppade och stänkte färg över duken. Till skillnad från deras action painting, som vibrerade av nervig energi, byggde Inger Ekdahls teknik redan då på noggrann planering.

Långt från surrealismen, som ville nå det undermedvetna genom improviserad teckning och skrift, byggde hennes kompositioner på medvetna val.

Jag tycker om den mustiga, klangrika färgskalan i detta tidiga 1950-tals måleri, där det smetigt diffusa ställs mot det distinkta. Kanske kan tuschteckningarna, med sina täta precisa linjer, ses som en länk till det radikala skifte som följde.

Under 1960-talet börjar hon arbeta med de stramt geometriska men visuellt lekfulla kompositioner, som skulle bli hennes kännetecken. Här finns en koppling till op-konsten, som med ungerske Victor Vasarey och brittiska Bridget Riley i spetsen utmanade ögats uppfattning av yta och djup, perspektiv och volym genom svindlande grafiska mönster.

Men om Riley och Vasarely snart kom att exploateras av 1960- och 70-talens popkultur och psykedelia, arbetade Ekdahl träget på i det svenska konstlivets marginaler. Ofta begränsade hon sig till en färg - grått, blått eller rött - som vecklades ut i ett intrikat spel av nyanser. I sin kontrollerade precision rymmer hennes måleri en intensitet och lyskraft. Lägg därtill hur det får associationerna att löpa till allt från himmelska harmonier till en sval maskinestetik så blir resultatet ett komplext livsverk.

Tidigare visat endast i små doser på bland annat Lunds konsthall, gjorde Ystads konstmuseum en stark insats när de 2016 lyfte fram Ekdahls måleri, efter att i samband med hennes död mottagit en större donation av hennes verk. Nu fortsätter Malmö konsthall arbetet med att lyfta fram hennes konstnärskap i ljuset.

Ragna Bley däremot har blivit uppmärksammad från start sedan hon tog examen 2015 vid Royal College of Art i London. Född 1986 i Uppsala är hon verksam i Oslo, där hon även utbildat sig på konsthögskolan.

Hennes anslag är generöst och experimentellt. Det framhävs av den okonventionella hängningen, som mycket väl kan vara en av konsthallens bästa när det gäller måleri. De gigantiska dukarna hänger här fritt, rygg mot rygg, i en luftig diagonal linje genom rummet. I den ena serien arbetar hon på ogrundad duk, där akrylfärgen i mjuka kaskader av åskviolett, vallmorött och smaragd sugs upp av textilen. Här finns en drömsk skönhet och koloristisk prakt som får mig att tänka på den tyske expressionisten Emil Noldes djärvt upplösta blomsterakvareller.

Men Bleys arbete låter sig inte definieras så enkelt. I nästa svit spänner hon upp pvc-plast, av samma sort som långtradare använder till sina släp. På den blanka ytan går hon loss med industri-, spray- och lackfärg som stelnar i tysta explosioner, marmorerade mönster eller trögflytande laguner.

I en tredje serie, som hon visar utomhus på konsthallens innergård, drar hon den spontana dynamiken till sin spets. Under utställningens gång kommer dukarna, som preparerats med allt från gurkmeja till fuschia och äppelte, att "målas" av väder och vind. Om det senare mer känns som ett kul sidoprojekt - inom konstvärlden finns gott om exempel där klimatet och naturen fått agera medskapare - så övertygar helheten desto mer.

Med Inger Ekdahl och Ragna Bley dras siktlinjer både mot det förflutna och framtiden. Men framför allt pockar deras måleri på att upplevas här och nu. Det nya konstdecenniet kunde knappast ha börjat bättre.