En vandring över historien

Solen har precis sänkt sig bakom husen när jag går längs Brandenburgische Strasse i västra Berlin. Det är tidig vår och på uteserveringarna längs den kullerstensbelagda gatan sitter folk och njuter av solens sista strålar. Ungdomar med stora ölglas framför sig samsas med äldre herrar som sitter i ensamhet och bläddrar i dagens tidning.

På gatan ser jag plötsligt hur det blänker till bland de slitna gatstenarna. En mässingspläterad sten glänser i vårljuset. ”Hier Wohnte Anna Reiwald. JG 1872. Deportiert 18.10.1941. Ermodert 8.5.1942”

Det är en så kallad stolpersteine, ett minnesmärke för nazismens offer, i form av en gatsten i betong med en ovansida av mässing. Över hela Europa finns 70 000 stenar utplacerade i 17 olika länder. Varje sten bär namn på ett offer för nazismens förföljelse och placeras utanför offrets sista bostad. Projektet med stolpersteine, eller snubbelstenar som de kallas på svenska, initierades av den tyske konstnären Gunter Demnig i början av 1990-talet. Idén föddes som ett sätt att hedra de judar, romer, homosexuella och andra politiska motståndare till nazismen, som fördrevs och dödades av nazisterna under åren 1933-1945. De första stenarna placerades ut i Köln och Berlin under år 1995. Gunter Demnig menade att ”en människa är bortglömd först när namnet är bortglömt” och att genom att placera stenar framför husen där personerna bodde, kunde deras minne leva vidare. Genom snubbelstenarna ges namnen åter till de personer som endast reducerades till nummer i nazisternas koncentrationsläger.

I samma vårljus går jag längs med Kungsholmstorg i Stockholm.

Våren har inte kommit lika långt här och vinden river fortfarande kallt. Det svenska vädret är som så ofta ett steg efter våra sydligare grannar. Jag tänker på hur vi ibland tycks blicka ut över resten av Europa med en armlängds avstånd. Vissa delar av den historia som skoningslöst har härjat andra delar av Europa, verkar ibland vara märkligt avlägsna oss i Sverige.

Forum för levande historia, som i tolv års tid har drivit frågan om snubbelstenar i Stockholm, har precis offentliggjort att tre minnesmärken i form av snubbelstenar placeras i stadens gator i mitten av juni. En av stenarna kommer att placeras på Kungsholmstorg 6 och de övriga två på Apelbergsgatan 36 och Gumshornsgatan 6. Stenarna placeras på de senast kända bostadsadresserna för tre av nazismens offer. På platsen där jag står och blickar ut över Kungsholmstorg, kommer stenen att tillägnas Erich Holewa som utvisades 1938 och deporterades 1942 till Auschwitz, där han senare mördades.

Ingrid Lomfors, överintendent vid Forum för levande historia, säger i en kommentar att vi i Sverige länge har levt med föreställningen att förintelsen var en händelse som inte berörde oss. Hon fortsätter med att konstatera att berättelserna om de människor som nu hedras med en snubbelsten också visar att detta land var och är en del av Europas historia. Hennes förhoppning är att de som passerar förbi en snubbelsten stannar upp och funderar över vad det innebär att vara en medmänniska.

Vissa europeiska städer har kritiserat stenarna och menat att minnesmärken vanhelgar offren, genom att människorna går på dem. Andra kritiska röster har höjts av boende som anser att stenarna skapar obehag och kan försvåra försäljningen av husen. I Stockholm har denna typ av protester uteblivit. Vissa röster har dock menat att stenarna saknar relevans i staden, med hänsyn till att Sverige inte deltog aktivt i förföljelsen.

Jag funderar över vad det innebär att vara medmänniska i en tid av ökad polarisering och där allt starkare extrema vindar blåser över Europa. Självklart är det att försöka se och ta hand om varandra. Men kanske är det också att se vår historia. Inte bara för hur den blev formulerad i historieböckerna, utan också för hur den påverkade den enskilda människan.

Jag tänker på hur lätt det är att alla dessa miljoner personer och människoöden försvinner bakom siffror och årtal i historien. Hur alla dessa ansikten och röster tappar sin identitet i svepande beskrivningar av historiska skeenden. När alla namnen har glömts bort, finns bara siffrorna kvar. Hur vi till slut kan bli så avtrubbade och upptagna med vår egen tid, att historien kan upprepa sig mitt framför våra ögon.

Lika banalt som det kan tyckas att snubbla på en sten i gatan, lika relevant är det kanske för vår samtida närsynthet att vi ibland får snubbla över historien, för att påminnas om det som varit. Vindarna blåser fortsatt kallt när jag lämnar Kungsholmstorg. Den 14 juni placeras den första stenen ut vid en särskild ceremoni.