”Första dejten får mig att dansa och gråta”

Dejten skulle hållas på Ystads Teater och det hela inleddes lite som jag hade misstänkt. Det var glitter, glamor, hårsvall och tonartshöjningar i överväldigande precision. Även om introlåten kändes lite väl kliché så går det helt enkelt inte att inte bli varm i bröstet när en pampig schlager når sin tredje nivå strax innan sista refrängen.

Redan efter de första artiga hälsningsfraserna började överraskningarna trilla in och jag fick genast en ny bild av mello-drottningen.

Från scenen började hon sin berättelse med rock’n’roll åren i Skövde och beskrev hur hon gifte sig i ångorna från en rökmaskin. Det tog inte lång tid innan tonerna från “Shook me all night long” strömmade ut ur högtalarna och för en liten stund tyckte jag mig se Jessica Andersson i sitt esse. Jag hade gärna velat se när hon turnerade runt med “Angry Andersson” de där åren mellan -91 och -94.

Dejten tog sedan en ännu mer privat vändning, mer privat än jag var förberedd på.

Hon berättade om svårigheterna med att hålla ihop ett kärleksliv, men även om sin barndom där hennes mamma för det mesta var full och om bråken som ofta ledde till att polisen fick komma och knacka på dörren.

Jessica Andersson förlorade sin mamma för nio månader sedan och när hon med blicken mot himlen sjöng låten med textrader som ”Jag hann älska dig” var det omöjligt att hålla tillbaka tårarna.

Snabbt därefter dyker hennes son Liam upp på storbild och tillsammans sjunger de låten “aldrig, aldrig”. En spännande överraskning och Liam ser ut som tagen ur vilken miljon-produktion som helst.

Jessica blandar sina intima tankar och minnen med både skämt om klädbyten och historier om Bert Karlsson. Däremellan dundrade hon så klart av hits som “Give me your love”, vilket fick publiken att både jubla och stampa i golvet. Dessutom återerövrade hon låten “Jag ljuger så bra” från Linda Bengtzing, en låt som egentligen var skriven om Jessicas liv.

Stunderna där hon valde att sjunga en av mina egna favoritlåtar – “Calleth you, Cometh I” – och när hon bjöd upp Sven-Erik från publiken och rev av en cha-cha fick mig att dra extra mycket på smilbanden. Även hur hon ledigt skämtade med både publiken och sitt eget band. Ibland lite krystat, ibland mitt i prick.

Jag visste inte hur jag skulle känna efter den här första dejten, om jag ska vara ärlig så hade jag inga riktiga förväntningar, men under en och en halv timme hade hon fått mig att både gråta, skratta och dansa med. Även om det blev en show som stundtals känns ojämn så begav jag mig hem från Ystads Teater den kvällen med mycket mer känslor än jag hade räknat med.