Gripande berättelse om flyktens smärta
Lägenheten
Roman – debut 2019
Författare: Nora Szentiványi
Förlag: Albert Bonniers
När någon lämnar så finns det alltid någon annan som blir kvar. Någon som lite förvånat inser sin ensamhet och vars liv från och med den stunden förvandlas till en evig väntan och längtan. Alla vet om det, både den som har lämnat och den som stannar kvar, men ingen säger något. Nora Szentiványi lyckas med sin varma och inkännande roman ”Lägenheten” att gestalta de många känslor som är förenade med att lämna och att leva långt ifrån sina nära och kära. Det finns i romanen en trovärdighet som bara migrantbarnets nostalgiska och lite skuldtyngda blick kan ge.
”Då berättarjaget var ett år flydde hennes föräldrar från det kommunistiska Ungern för att till slut hamna i Sverige.”
Vem ska ta hand om mina föräldrar när jag är här? Det är nog en av de allra vanligaste tankarna som far genom en utvandrares huvud, oavsett anledningen till migrationen. Den skulden ärvs sedan ofta av nästföljande generation. I Nora Szentiványis roman är de skuldkänslor som följer på sådana uppbrott ständigt närvarande. Då berättarjaget var ett år flydde hennes föräldrar från det kommunistiska Ungern för att till slut hamna i Sverige. Det är den historien som berättas i ”Lägenheten”. Flyktingfamiljens liv speglas delvis ur berättarens mormors perspektiv, som i och med flykten lämnades ensam kvar i den tidigare gemensamma lilla Budapestlägenheten.
Romanen kretsar mycket kring själva lägenheten och mormoderns liv där. Det berättas ofta om hur liten och trång den är, vilket i sig är en symbol för det förtryckande samhälle som hon lämnades kvar i. Det finns ingen direkt yttre dramatik i berättandet, även om ämnet flykt från en diktatur mycket väl skulle tillåta det. Romanen är en ganska lågmält berättad historia där berättarens genomträngande blick står i centrum. Den dramatik som bjuds uppstår i berättarjagets reflektioner kring sina egna, sina föräldrars och sin mormors erfarenheter. Och det som då bjuds är riktigt bra.
”Att inte känna en naturlig tillhörighet till sina allra närmaste är ett mycket högt pris att betala.”
Ett av flera exempel då det blir mycket gripande, och som dessutom är något som de flesta med migranterfarenhet nog känner igen, är då avståndet mellan berättaren och mormodern skildras. Distansen blir tydlig inte minst då berättarjaget i sin ungdom och som vuxen kvinna besöker den trånga lägenheten i Budapest. Då lever de tätt inpå varandra. Ändå finns där hela tiden ett mycket stort och smärtsamt avstånd mellan dem, ett avstånd som bland annat tydliggörs i berättarens bristfälliga ungerska samt irritation över varför allt bara inte kan vara som det är där hemma – alltså i Sverige.
Den känslomässiga gestaltningen av flyktingerfarenheten, då den konfronteras med sitt ursprung, är romanens starkaste sida. Ingen kan efter att ha läst den tro att någon lämnar sina rötter lättvindigt, helt oavsett varför uppbrottet sker. Att inte känna en naturlig tillhörighet till sina allra närmaste är ett mycket högt pris att betala. Och den smärtan gestaltas skickligt i romanen. Men samtidigt kunde nog mormoderns erfarenhet av att vara den som blev kvar ha utvecklats. För trots att det på många vis är hon och hennes lägenhet som står i centrum så är det egentligen bara berättarrösten som jag får lära känna.
