När mamma tecknar och pappa pratar

I hallen i den ombonade lägenheten hänger bröllopsfotot där vännerna har skrivit lyckönskningar med guldpenna på ramen. Paret gifte sig 2016, när de hade varit tillsammans i tio år.

– Det var kärlek vid första ögonkastet, vi började chatta och sen frågade Benny om jag ville bli ihop, berättar Matilda Ahl.

Ett år efter bröllopet föddes dottern Asta Ahl. I vardagsrummet finns ett bollhav och i köket står en hög matstol. Familjen Ahl är som vilken familj som helst med ett litet barn – förutom att ettåringen redan är tvåspråkig.

Mamma Matilda Ahl är döv sedan födseln, och pratar bara teckenspråk. Benny och Asta är hörande men kan teckenspråk båda två. Asta, nu ett år och fyra månader, började teckna ord när hon var ett halvt år gammal.

– Det första tecknet hon gjorde var mamma, säger Matilda Ahl stolt och visar med en rörelse.

– Forskning visar också att barn som tecknar lär sig det snabbare än att prata. Hon väljer alltid tecken i första han och har fler tecken än ord, säger hon.

När Benny och Matilda träffades som 15-16-åringar fick Benny se till att lära sig teckna om han skulle kunna prata med Matilda. Han tog bland annat en kurs på teckenspråksskolan Östervång i Lund.

– I början var det lite krångligt att göra allt samtidigt, men nu går det av sig självt, säger han samtidigt som han tecknar med händerna.

Matilda flikar in att hon ändå kan bli frustrerad när hon inte förstår något ord.

– Jag kan säga ”förklara nu vad de menar” till Benny om det är något komplicerat som han tolkar för mig.

Asta gör tecknet för katt och går in i ett annat rum i jakt på katten Maja. Matilda berättar att hon aldrig har behövt berätta för dottern att hon inte kan höra henne.

– Hon står inte och skriker i ett annat rum om hon vill mig något utan hon kommer fram till mig och tar på mig när hon vill ha min uppmärksamhet. Och så har hon ögonkontakt på ett annat sätt med mig eftersom jag inte hör. Hon vet att hon måste söka min blick.

Matilda Ahl lämnar köksbordet för att gå och hämta några saker hon vill visa. Hon får ofta frågor från hörande om hur hon vaknar på natten om Asta skriker eller är ledsen, berätta hon. På köksbordet radar hon upp sina hjälpmedel.

Här finns bland annat ett babylarm som skickar signaler till en vibrerande platta som Matilda har under huvudkudden. När Asta vaknar skakar det till i Matildas säng.

– Det kan vara bra för hörande att veta. Att vara döv är inget hinder för att vara förälder, säger hon med eftertryck.

Hon har också en speciell väckarklocka med ljus som blinkar, och ett alarm som tar emot signaler från både brandlarm, dörr, telefon eller Asta och som man kan bära med sig.

– När hon var liten hade jag larmet på mig oftare. Men mest hade jag Asta nära mig hela tiden, säger Matilda.

Matilda Ahl har aldrig fått någon förklaring till varför hon är döv. Alla i hennes familj är hörande och har också lärt sig att teckna.

Finns det några speciella utmaningar i ditt liv, som hörande inte har?

– Det är en svår fråga. Egentligen inte. Det är klart att det hade varit kul om jag kunde göra saker mer spontant, och inte behöva boka tolk till besök hos BVC eller läkare till exempel. Allting måste planeras om inte Benny kan följa med.

Men för det mesta upplever inte Matilda att hon som icke-hörande missar något.

– Det har aldrig varit ett problem för mig att delta i ett hörande samhälle. Jag har alltid spelat fotboll med hörande och deltagit i den hörande världen, säger hon.

Nu planerar paret för fler barn. Fyra stycken vill de ha.

– Det är svårt att sia om framtiden men det är så roligt och härligt och mysigt med barn.

Intervjun genomfördes med hjälp av tolken Jenny Nilsson.