Nisse Landgren fick alla att dansa
Musik under stjärnorna, Brantevik den 10 juli
Med: Nils Landgren Funk Unit
Förband: Pipps Blue Six
Imponerande: Deras envishet. Att Nils Landgren Funk Unit gav sig den på att de skulle få till ett sådant sväng att publiken började dansa.
Musikaliskt bäst: Nisse Landgrens och Jonas Walls duettdueller på trombon och saxofon.
Vilken kväll det blev på Branteviks idrottsplats! Kvällen slutade med att hela publiken reste sig upp och dansade till Nils Landgren Funk Unit.
Om det lokala förbandet Pipps Blue Six spelar dixieland eller New Orleans-jazz är en smakfråga. Lite ruffig rytmsektion (banjo, bas, trummor) och blåsare (klarinett/saxofon, trombon, trumpet) som spelar lika mycket var för sig som ihop.
Åkej och småkul. Fast så kommer Maria Anderberg in som refrängsångerska med soul, r&b, rock, country, jazz och you name it i rösten och lyfter allt till en annan… ja, dimension. ”Saint Louis Blues” blir verkligen blues och Willie Nelsons ”Crazy” får en att önska att hon ska sätta ihop ett eget band och visa att hennes röst tål internationell jämförelse.
Hur många gånger har Nils Landgren Funk Unit medverkat på jazz, som det tidigare hette, och nu musik under stjärnorna i Brantevik? Sex gånger, sa han från scen. Under 30 år? Måste vara i underkant, själv har han i alla fall varit med betydligt fler gånger.
”House Party” inleder och får – ja, provocerar – mig att fundera över den svåra musikgenren funk. Det borde ju bli funkigt och svängigt när elbas och trummor, här spelade av Magnum Coltrane Price och Robert Mhmet Ikiz, får till rytmerna.
Men så lätt går det inte, för det räcker inte. Det handlar om allt det övriga: Andy Pfeilers elgitarr, Petter Berganders klaviatur, Jonas Walls tenorsaxofon och Nisse Landgrens trombon. Hur instrumenten kommer in, spelar med och mot, drar upp och ner tempot, flikar in jazz och soul, improviserar både på rytmen och med toner.
Landgrens grupp borde kanske ha hetat Experimental Funk Unit? Det är vad musikerna gör: utforskar variationens möjligheter, så att funkmusiken ska svänga maximalt. De flesta sjunger, vilket bidrar till variation. Växelsången mellan olika röster är mycket effektiv.
Trots tyngre låtar som ”Funk For Life” och ”Old School” och mer soulfunkiga ”Friday Night” så funkar det inte, om vitsen ursäktas, före paus. Inte musik för ljusa sommarkvällar på en gräsmatta utan för sena nätter på någon mörk klubb, för dansgolv och inte för plaststolar, så jag begriper att det kan vara svårt att få till svänget.
Det dröjer också en bit efter paus – tills trummisens pedal går sönder och han måste byta pedal medan de övriga spelar på. Först då lossnar det, men då lossnar det verkligen, det svänger som aldrig förr under kvällen. Nu smyger allt fler i publiken fram till scen och börjar dansa och när Nisse uppmanar alla att resa sig upp och dansa, dansa, dansa – då gör vi det, allihop!
Hur lång blir ”Get Down On The Funk”, hur länge dansar vi? 20 minuter, längre ändå? Nu borde både musiker och publik vara utpumpade. Ånej, Nils Landgren Funk Unit kommer tillbaks för ett extranummer också.
