Peter Lindgren: Peter Lindgren: Deconstructing Christer Ulfbåge – så vet man att man inte finns
För ett tag sedan omfamnades jag av en främmande kvinna på stan. Jag vet att ni tänker att en kulstötare som undertecknad torde vara bekant med fenomenet, men jag blev tagen på sängen. ”Tack för senast, Peter!” sa kvinnan. Jag inkarnerade en fågelholk modell albatross i det att jag gapade. ”Peter Lindgren, som hade vernissage i förra veckan?”
Jag kände hur en glipa öppnade sig i världen. För, jag är ju Peter Lindgren, det måste jag tillstå, men hur gärna jag än skulle vilja ha ansvarat för en vernissage i förra veckan, kan jag inte förstå hur det skulle kunna ha hänt. Jag framhärdade i mitt gapande och lyckades ackompanjera det med en huvudskakning. Kvinnan skälvde till som ett buggande dataprogram och försvann innan vi hann reda ut saken.
Häromdagen såg jag flyttgubbar plocka bort två svarta fåtöljer från ett av YA:s intervjurum. Det är tänkt att tidningen ska flytta inom överskådlig framtid så jag tänkte inte mer på det. Förrän jag senare satte mig i samma rum och insåg att fåtöljerna var kvar. Eller, var inte två av fåtöljerna en nyans brunare? Vad handlar detta om? Vad är poängen? Vem försöker driva mig till vansinne? Glipan vidgade sig.
Jag berättade för två kollegor om de något brunare fåtöljerna och de skrattade igenkännande. De hade också noterat saken. Men i stället för att bli lugn tänkte jag: ”Vem har ställt dessa två pellejönsarna här bara för att bekräfta det jag säger?”
Den franske filosofen René Descartes är känd för mycket men kanske framför allt sin filosofiska sats ”Je pense, donc je suis”, vilket betyder ”Jag tänker, alltså finns jag”. Det är lite på grund av detta jag finner det så trivsamt att skriva dessa krönikor. Ty de blir ett koncentrat av mina tankar och ytterst ett bevis på min existens. Eller?
En skeptiker värd namnet kan inte utesluta att allt bara är illusioner. Att vi alla bara är hjärnor som badar i näringslösning, och att alla våra sinnesintryck tillförs oss på artificiell väg. Eller att en superdator kör ändlösa simulationer med oss människor som experiment. Hur ska man annars förklara Donald Trump, något brunare fåtöljer och känslan av att vänta ut en avokado, bara för att finna att den blivit övermogen? Det är djävulskt alltihop. Är det inte till och med troligt att det sitter en ondskefull skapare – en malin génie som det heter hos Descartes – och slänger in orimligheter i det vi kallar världen? För att se om det blir lattjo?
”Men glo länge nog på de olika delarna, och världen skall skälva.”
Mitt tyngsta argument för den här teorin är det så kallade ”Deconstructing Christer Ulfbåge phenomenon”. Det är ett fenomen som jag själv upptäckt helt av en slump. Jag satt helt enkelt och glodde på en bild som jag visste föreställde Christer Ulfbåge. Jag vidhåller att jag var mycket säker på min sak, eftersom jag efter många år framför SVT:s sportsändningar är väl förtrogen med konceptet Christer Ulfbåge. Men så märkte jag, att ju mer jag stirrade på de olika delarna av Christer Ulfbåges ansikte: ögonen, näsan, munnen, skägget, ju mindre kände jag igen honom. Det slutade med att jag var helt säker på att jag INTE tittade på en bild av Christer Ulfbåge. Det tog mig åtskilligt googlande innan jag var tillbaka i min mentala safe haven, där Christer Ulfbåge är Christer Ulfbåge.
Jag tror att fenomenet kan vara ett tecken på något viktigt. Vi har lärt oss att känna världen som ett koncept, ett gytter av allt möjligt mög, som sammantaget ger ett logiskt intryck. Men glo länge nog på de olika delarna, och världen skall skälva. Glipan bli till ett gap. Och där nere i mörkret är Christer Ulfbåge bara mjukvara.
Eller också: jag krönikerar, alltså finns jag.
