Sång om vår tid som väcker flera frågor

Prekariatet, ordet är en sammanslagning av prekär och proletariat, är inte något specifikt för Malmö utan en företeelse som under längre tid spritt sig i spåren av avregleringarna i Europa och Västvärlden, där tillfälliga jobb, vikariat och gig-ekonomin blivit vardag för allt fler och fasta anställningar är ett minne blott.

Föreställningen bygger alltså på intervjuer och en undersökning av den nya ekonomin där var och en är sin lyckas smed. Datorn under armen och kontoret på caféet runt hörnet, mobilen i örat och alltid beredd att tacka ja till nästa jobb. Till och med barnen i skolan ska fostras in i entreprenörskapet. Frihet, men till priset av en fikarast med arbetskamrater, trygghet, föräldrapeng, semester och pension. I ”Prekariatet” drabbas vi av Alexandras önskan om trygghet och … en katt.

Bakom den Malmöbaserade doku-musikalen står en dansk-svensk trio. Den danska regissören Liv Helm har även tidigare uppmärksammats för samarbetet med musikskaparen Matilde Böcher och denna gången har de Felicia Ohly, dramatiker på Malmö Stadsteater till sin hjälp. Som konstnärer och kulturarbetare har de med all säkerhet god insyn i prekariat-tematiken och duckar inte för att även undersöka teatern som arbetsplats. Det är ett välbehövligt borrande och ifrågasättande.

Föreställningen ”Prekariatet” kokas ned till berättelserna om Göran som får kicken från sin projektanställning som arbetscoach för långtidsarbetslösa, Alexandra en journalist som jobbat på varje redaktion i hela stan men aldrig längre än ett halvår, Eva i hemtjänsten som inte får gå upp i arbetstid, Linnea en ung akademiker som väntar varje morgon på ett eventuellt samtal från vikariepoolen och så längst ned på stegen Morteza, en afghan vars uppehållstillstånd är beroende av en anställning.

De fem befinner sig på väg, eller på glid som de själva uttrycker det, väntandes vid Triangeln. De försöker stå stadigt men vacklar och genom flerstämmig a capellasång får vi ta del av deras tragikomiska livsöden.

Nästan allt är roligt eller spetsigt. Vi skrattar åt Evas städsång om håret i duschen och förstår hennes äckel, men ibland finns det inget att skoja om. Att jobba på restaurang utan lön, tvingas till skenäktenskap och sova i en smutsig källare bland råttor, det borde inte ske någonstans och det borde inte ske i Malmö. Det är svårt att skoja bort.

Föreställningen är ett välgjort hantverket. Varje skruv ordentligt skruvad, skådespeleri, musik, koreografi, scenografi, kostym, men ändå är det något som skaver. Kanske för att delar av analysen saknas, kanske för att Göran som startar en kaffebar liknas vid Morteza, vars uppehållstillstånd går ut om några dagar.

Prekariat-paraplyet är stort och i föreställningen rymmer det en vid grupp människor från olika samhällsklasser, med eller utan akademisk utbildning, kulturellt kapital eller socialt skyddsnät och deras förutsättningar visar sig också vara olika. Akademiker-flickan halkar på ett bananskal back on track och får jobb i Luxemburg, medan Morteza till slut bor under broarna i Paris.

Föreställningen fungerar som en tankeväckare och kräver reflektion och ställningstaganden. Ska vi nöja oss med att var och en är sin lyckas smed eller tror vi på möjligheten att bygga ett annat framtida samhälle?