Ulf Mårtensson: Ulf Mårtensson: Ljust och jeans när Robban begravdes
På parkeringsplatsen vid Uppståndelsens kapell mötte jag en arbetskamrat som var ledig och kom till begravningen direkt hemifrån. Han var klädd i ljus kavaj och förklarade att han valt mellan den dystra, lite luggslitna, mörka kostymen – och så den ljusa outfiten. ”Jag tänkte att Robban inte hade haft något emot den ljusa”, sade han.
Så tänkte jag själv när jag tog mörk kavaj men drog jeansen på mig. Jag kände Robert som en fritänkare, ingen vän av konventioner.
Före begravningen gick jag ner i vårt arkiv och letade upp några av Roberts sista krönikor som han skrev för Ystads Allehanda. En lördag i januari 2013 beskrev han hur han går på jakt efter julmust i affären. Han sörjer att helgerna är över. Han föreslår att det inrättas en ny helg, någon gång i februari. Det är alldeles för lång tid till påsken. Man anar ett stråk av ensamhet i texten, parat med en betraktelse över tidens gång, Robban när han var som bäst – när han skrev så att många kunde känna igen sig.
En annan krönika, även den från vintern 2013, handlar om hur han som nybliven pensionär har all tid i världen. Vid sängen en hög av böcker. En dag väljer han att ligga kvar i sängen och läsa. Han läser Jan Mårtensons Homan-deckare. ”Ibland är det lättare att umgås med påhittade figurer än med verkliga människor”, konstaterar han och öppnar generöst en glipa för läsarna in i sin vardag.
Robert kunde beskriva lustigheter och tillkortakommanden i vardagen, en förmåga som också kyrkoherde Carl Gustaf Holmström tog fasta på under begravningen. Psalmer som ”Härlig är jorden” blandades med musik av Bach, Taube och Rolling Stones. Jag föreställer mig att Robban hade gillat det.
Första gången som jag träffade honom var på ett redaktionsmöte på Bornholm. Det hände sig på den tiden då papperstidningarna ännu inte genomgått digitaliseringens stålbad och tidningens kassa tillät slika utsvävningar. Robert festade hela natten och höll hov. Han sjöng och spelade. Det var inte svårt att förstå att han hade aptit på det mesta i livet.
Jag vet inte vad han skrev i tidningen efter slaget på Bornholm. Men när vi förr hade fester eller det hände något speciellt på tidningen, kunde man vara ganska säker på att få läsa om det i nästa dags krönika, filtrerat genom Robbans speciella kynne. Det var inte alltid man kände igen sig.
Hoppas nu att detta är någorlunda överensstämmande med verkligheten. Om inte, så hade Robban säkert inget att invända.
