Släkten tar över Talldungen

Budgivningen på Talldungens bed and breakfast blev klar i slutet av april och den 15 juni skulle familjerna Höök från Uppsala ta över verksamheten. De hade alltså en dryg månad på sig att sälja sina respektive hem och köra ner sitt pick och pack till Brösarp. Eller i alla fall en del av det.

– Vi fick göra oss av med det mesta. Överhuvudtaget har vi sänkt vår standard en hel del utan att det känns som en uppoffring. Prio hamnade på tid med familjen, säger David.

Emma lämnade sitt jobb som landskapsarkitekt medan David som är kock och sommelier importerar olivolja vid sidan av arbetet på Gårdshotellet. Sven och Ingeborg jobbar fortfarande med sitt eget företag, Sveriges vårdhundskola, som de nu driver från Österlen.

Klockan sex imorse startade Sven ugnen. Halv sju började Emma Höök baka surdegsbrödet, hennes man David började med maten, de tre barnen vaknade och sprang ut till korna på ängen. När arbetsdagen är över och Emma och David kan gå och lägga sig igen kommer klockan att vara elva på kvällen.

Att leva nära barnen

– Visionen var att kunna leva närmare barnen i arbetet, säger Emma.

– Men det var inget lätt beslut. För mig var nog det största steget att lämna staden, säger David.

– Uppsala är väldigt platt. Nu har vi Brösarps backar runt hörnet, och det skånska landskapet tog verkligen andan ur oss, säger Emma.

Emma, som är landskapsarkitekt och har jobbat mycket inom restaurang och med bakning är eld och lågor när hon beskriver hur de välkomnats av grannar, och hur hon upplever Österlenborna som likasinnade.

– Det är trots allt många som valt att flytta hit precis som oss. Många har skapat sina egna arbetstillfällen här och är både intresserade av nätverk och kreativa projekt.

Stora utmaningar

– Att lämna sin trädgård efter elva år är hemskt. Jag löste det genom att ta med hälften av trädgården hit, säger Ingeborg Höök.

På fönsterbrädorna framför de spröjsade fönstren skvallrar 80 pelargoner om att hon nog menar allvar.

– Att få dela vardagen med barn och barnbarn slår allt. Och så var Sven och jag livrädda att vi inte längre skulle få någon av deras sagolika mat serverad, säger Ingeborg och blinkar.

Vilken är den största utmaningen?

– De största farhågorna och oron kom nog från omgivningen. Snarare än inifrån oss själva, säger Ingeborg.

Emma håller med.

– Det fanns folk som sa ”tänk om ni ångrar er om två år och sen är ni fast där och blir bittra för resten av livet?”

– Det är speciellt att blanda ekonomi och vardagsliv med en annan familj, säger Ingeborg. Men glädjeämnena i nuet ger en kraft och gör att man tankar, säger Ingeborg.

Femåriga Elis dricker upp äppelsaften.

– Jag behöver tankas med tv, säger han och lämnar bordet.

Men hur står ni ut med varandra? Ni är ju ändå släkt.

– Man får acceptera att det finns konflikter och se det som ett företag, säger David.

– För mig gäller det att jag säger ifrån när jag blir irriterad och inte går runt och surar, säger Emma.

Inget schema

Sven betonar att fastigheten är stor och att det krävs en väldig generositet från alla. De har fortfarande inget schema utan alla hjälper varandra kors och tvärs.

– Jag fick en så skön känsla igår när vi stod i köket, säger David. Jag förberedde mat, Emma fixade med något, barnen dansade barfota i matsalen och jag insåg att just nu kunde vi ha befunnit oss så långt ifrån varandra, på varsina jobb och inte setts förrän till kvällen. Det här är min oas nu. Min idyll.

Till hösten ska de ”ruva och mejsla ut framtiden för gårdshotellet Talldungen”.

– Än så länge har vi planer på vinprovningar, matlagningskurser för barn och fotoprojekt, säger Emma.

– Och om tre år är det väl zoo här – om Ingeborg får som hon vill, säger David.