Krister Henriksson: ”Jag är förvånad över hur mycket jag saknat Ystad”

I flera år var Krister Henriksson en av Ystadsborna.

Under de otaliga filminspelningarna i stan kunde nyfikna ofta se och ibland prata med Henriksson där han stod vid avspärrningen och rökte, inte sällan klädd som en obäddad säng och med uttrycksfullt uttryckslös blick, precis som den utarbetade Ystadskommissarien själv.

Ibland var skådespelaren avvisande, ibland pratglad.

Men efter arbetstiden rörde han sig förstås som privatperson i Ystad – på gågatan, på Konsum, på krogen – som vem som helst. Överlag blev han lämnad i fred.

Krister Henriksson spelade Wallander i 32 filmer, mellan 2005 och 2013.

I veckan var han tillbaka i Ystad för första gången på fem år. Anledningen är att tv-producenten och journalisten Susanne Cederberg håller på att göra en tv-dokumentär om Krister Henriksson.

Hon har tidigare gjort 18 porträtt av bland andra Michael Nyqvist, Rolf Lassgård, Hasse Alfredson och Kikki Danielsson.

– Krister ägnade sammanlagt fem år åt att spela Wallander, så det är förstås en stor del av hans karriär. Han nådde också ut i världen med den rollen. När jag gör ett porträtt på någon så brukar jag följa dem under ett år och det var förstås självklart för mig att vi måste besöka Ystad när vi ska berätta om Krister, säger hon.

Under besöket i Ystad har det lilla filmteamet redan besökt filmmuseet Ystad Studios Visitor Center och inspelningsplatser i stadskärnan. Nu står Krister Henriksson mitt på Stortorget och berättar ännu en anekdot från inspelningarna framför fotografen Tobias Ehrnvalls kamera.

Henriksson bär svart kavaj och blåjeans, generöst uppknäppt vit skjorta med linne under. Håret är bakåtkammat, humöret sprudlande.

– Jag blir förvånad själv över att jag nu blir så översköljd av en längtan tillbaka till Ystad, men det är faktiskt så. Jag har inte varit här på fem år och det som har hindrat mig är att jag inte velat komma hit under somrarna, då det kommer en massa engelsmän och tyskar och alla plockar fram sina mobiler för att ta en selfie med en när man sitter mitt i maten. Det där tycker jag är ganska irriterande.

– Men nu har Susanne tvingat mig tillbaka och det är jag glad för.

Krister Henriksson konstaterar dock att långt ifrån alla minnen från åren i Ystad är glada minnen.

– Ibland kan jag tänka att det är synd att inte filmen bakom kamerorna kan visas. Det var mycket droger och alkohol, det blev skilsmässor och, ja, självmord. (Skådespelaren Johanna Sällström spelade Wallanders dotter Linda i tretton av filmerna. Hennes självmord 2007 blev ett hårt slag för kollegorna.)

– Så var det ju, en otrolig dramatik. Ibland var dramatiken bakom kameran större än framför. Men tänk själv, 40 människor som kommer som en cirkusfamilj för att jobba och bo på en plats. Som börjar klockan sex på morgnarna och jobbar till tio på kvällarna, och ingen har sin familj här. Det blir som att alla lever som ungkarlar – jag menar, vad tror du? Det är väl klart att det händer grejer då! Så, det är mycket sådana minnen som jag har också.

Krister Henriksson tycker att Ystad som stad har en speciell karaktär som han är förtjust i.

– Särskilt vintrarna tyckte jag var fantastiska, mer fantastiska än somrarna faktiskt. Som bostäderna ser ut här när man går omkring i Ystad, man kan ju titta in överallt! Det är som dockhus, full insyn, som akvarier som folk bor i.

– Och Ystadsborna är inte precis ute på vardagskvällarna, de ska upp och jobba på morgnarna. Men vi i den här cirkusfamiljen, vi besökte ju varenda krog här. Och när vi gick hem under de här Ystadsvintrarna – när det snöade och var alldeles tyst och det lyste från hyreshusen – det var så jävla vackert! Man fick känslan av att det här var kulisser vi gick i, som man byggt upp bara för oss. Vi kände oss som de enda människorna här. Jag har många sådana upplevelser från Ystad.

På frågan om det var ett svårt beslut att ställa upp i Susanne Cederbergs dokumentär svarar Henriksson:

– Nej, för jag har sett Susannes tidigare program och tycker att de är roliga att titta på. Och det här ska ju handla om hela mig, hoppas jag. Jag försöker se till att Wallander inte ska bli mitt liv. Jag vill inte att folk ska säga: ”Wallander, det var det han gjorde”, för jag är ju verksam på andra plan. Framför allt är jag scenskådespelare.

– Men jag förstår att Ystad och Wallander inte går att hoppa över i det här sammanhanget. Tittar jag tillbaka på min karriär så har Wallander inneburit mer än jag någonsin kunde förstå. Jag var, som du kanske vet, inte alls villig att göra rollen till att börja med.

Han står tyst en stund.

Krister Henriksson har i tidigare intervjuer uttryckt att han inte har många vänner och att författaren Henning Mankell, som skrivit böckerna om Wallander och som dog 2015, ”nästan var den ende vännen”.

– Det var Henning som fick släpa mig hit och det var väldigt mycket på grund av Henning som jag gjorde det. Jag ville inte alls vara borta från familjen och hålla på med det här. Men i dag förstår jag att alla anbud som jag har fått och får, inte minst utomlands – att spela Doktor Glas i Kanada, spela teater i London – att allt det där är på grund av Wallander. Jag ska inte inbilla mig någonting annat.

Ett äldre par passerar Krister Henriksson på torget och hejar glatt. Han hälsar tillbaka, artigt igenkännande.

Han återkommer till uppmärksamheten han får, och ibland inte får. Kanske var han inte helt säker på vad som skulle hända när han återvände till Ystad, trots allt.

– Ska jag vara ärlig har jag nog tänkt: ”Antingen kommer jag att bli överfallen, och då kommer jag inte att må bra, eller så kommer ingen att komma ihåg mig och då kommer jag att må ännu sämre!”.

– Men i dag har jag fått alldeles lagom uppmärksamhet. Det känns jättebra, säger han och skojar med Susanne Cederberg:

– Mycket bra regisserat Susanne, med alla statister som kommer ihåg mig och så den här journalisten från Ystads Allehanda. Jag vet inte vad han kostar, men vad det än är så är han värd det.

Fotnot: Dokumentären om Krister Henriksson kommer att sändas i SVT vid juletid.