Annons

Ulf Mårtensson: En konsthistoria på Österlen

Livet på Österlen pågår, hör och häpna, året runt, inte bara på påsken. Men högtiden och den därtill hörande Konstrundan är viktig, inte bara för konstnärerna. Den här historien, skriven av YA:s kultur- och nöjesredaktör Ulf Mårtensson och illustrerad av konstnären Lina Karna Kippel i Benestad, handlar om konstnären Alicia och bilmekanikern Arne, och om hur betydelsefull Konstrundan är för dem.
Ulf MårtenssonSkicka e-post
Publicerad 30 mars 2018 • Uppdaterad 3 april 2018
Ulf Mårtensson
Detta är en personligt skriven text i Ystads Allehanda. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Foto: Lina Karna Kippel

Det var dagarna efter påsk och våren var så smått på väg. Bilmekanikern Arne i den lilla byn på Österlen tog en välbehövlig paus i fikarummet, avskilt med en glasruta från verkstaden. Från det rangliga fikabordet hade Arne översikt över verkstaden.

Han rörde runt med en plastsked i en mugg med reklam för ett traktormärke. Muggen var inte vacker, men den var precis rätt storlek och höll drycken varm. Den var kantstött efter års användande, lite oljig och fet. Men den fyllde sin funktion, precis som allt annat i den välordnade verkstaden.

Annons

Påsken var över och för en tid var det lugnt i verkstaden. Annars var påsken en startpunkt då Arne brukade säga att mössen flyttade ut och sommargästerna in. Arne hade ingenting att erinra mot denna tingens ordning. Han var nöjd med att året inte fortlöpte i en enda lång, enahanda ström, utan att livet hade sina skiftningar och avbrott. Turisterna och sommargästerna gav välbehövliga inkomster som kunde fördelas över årets mindre inkomstbringande månader.

Just när Arne var på väg att avsluta sin förmiddagsfika stormade konstnären Alicia in. I röd hatt, slängande kjol och färgglada gummistövlar. Dagen till ära hade hon målat läpparna intensivt karmosinröda. Av grannar och närboende kallades hon rätt och slätt konstnären, ungefär som smeden kallades sme‘n och elektrikern och sotaren benämndes efter sina värv.

Arne och konstnären kände varandra väl. Eller: Arne kände konstnärens bil in i minsta bromsbelägg, och hade genom bilens olika, regelbundet återkommande skavanker också lärt känna konstnären. De var så bekanta att konstnären hade kredit i verkstaden. Så betrodd var långt ifrån alla verkstadens kunder. Arne visste att hon alltid betalade. Krediten var välbehövlig, ty Alicias inkomster var inte lika regelbundna som bilens behov av reparationer. Och utan bil kan ingen bo på landet. Det var Arnes smala lycka, det utgjorde fundamentet för deras vänskap.

Alicia halade upp tre tusen kronor i kontanter som hon raskt räknade upp på bordet som täcktes av något i dag så moderiktigt som en Perstorpsplatta. Det ska sägas att den här historien utspelade sig på den tiden då folk fortfarande betalade sina räkningar kontant, och människor möttes öga mot öga och inte nödvändigtvis umgicks uteslutande på nätet.

När konstnären hade svept ut igen, dröjde sig en svag doft av indisk rökelse kvar i fikarummet. En inte helt oangenäm doft, tyckte Arne.

Konstnärens konst utgjordes av fruktbarhetssymboler. Vissa såg ut som fiskar eller spermier, andra som ägg. De var tillverkade i glas och inte för billiga, inte heller för dyra för att kunna slinka med hem från en konstrunda utan att gräva alltför djupa hål i plånboken.

Arne hade hjälpt konstnären att svetsa en liten skylt som hon varje påsk placerade ute vid den lilla markvägen som ledde upp till hennes avstyckade gård. Skylten, det ska erkännas, var målad i rött och gult och inte helt olik den symbol som de etablerade konstnärerna använde för att vägleda besökare. Men vad gör man inte för konsten? resonerade Alicia och Arne höll med.

Det fanns också ett mått av konstnärlighet i hans oljiga värv. Han kunde, bara genom att lyssna på en motors sjungande sång, avgöra vad det var för fel, om ventilerna behövde justeras eller växellådan tarvade en översyn.

Arne tog sedlarna på bordet och räknade dem. Som alltid stämde det. Han tänkte på påsken då konstnären hade blivit sjuk och tvingats hålla stängt. Det året fick Arne betalt i konst. Glaskonstverket prydde sin plats i fönstret mellan fikarummet och verkstaden. Vid en tidpunkt på eftermiddagen, då ljuset under sommarhalvåret föll in genom fönstren i skjutdörren till verkstaden, glänste spermien och ägget, nästan som glaset i en fönstermålning i en kyrka. Arne försökte ta sin eftermiddagsfika vid den här tiden på dagen. En och annan besökare undrade varför det hängde en glasspermie och ett ägg i verkstaden, men de flesta var för finkänsliga för att fråga.

Det här hände för nu ganska många år sedan. Men så mycket har inte förändrats, även om Arnes bilverkstad har slagit igen och konstnären under påsken numera hyr ut sin lilla gård och i stället hälsar på barnbarn i stan. Hon har satt sina spår, inte bara hos Arne. Runt om på Österlen, hos näringsidkare av olika slag, förgyller hennes konstverk vardagen. Hon har betalt allt från tandläkare till slamsugning med sin konst.

Annons

Och konstrundan och påsken är fortfarande en av årets höjdpunkter för såväl konstnärer som lokala bilmekaniker och sommarösterleningar. De enda som har anledning att vara missnöjda är mössen som blir husvilla.

Annons
Annons
Annons
Annons