Brandts Klædefabrik i Odense: Niki de Saint Phalle

Hon fick sitt genombrott med en tavla som föreställer en svart kavaj, fläckad av rostiga spikar. Huvudet är ersatt av en måltavla. Verket är från 1961 och heter Sankt Sébastian eller porträtt av min älskare. Det finns en drastisk och definitivt en demonisk drift i Niki de Saint Phalles skulpturer och andra konstnärliga skapelser. Den svarta botten som finns i flera av hennes verk är en ekokammare av hennes fader, som förgrep sig sexuellt på Niki som skolflicka. Konsten blev både terapi och hämnd för henne. Sankt Sébastian eller porträtt av min älskare, 1961. En av Niki Saint Phalles skjutbilder. Hon krigade utan att kräva några offer. Hon krigade för att göra upp med sina snåriga och såriga minnen. Måltavlan förekommer som en brutal signatur i hennes konst: en varningsflagg med döden och hotet som tydlig markör. "Jag sköt för att för att det var skönt och kändes bra. Jag sköt, därför att jag var fascinerad av att se bilderna blöda och dö. Jag sköt för att uppnå ett ögonblick av magi. Extas. Det var ett ögonblick av skorpionisk sanning", skriver hon i några anteckningar daterade 1961. Just nu visas 44 av hennes verk i Konsthallen Brandt Klædefabrik i Odense. Lustfyllda blandningar med olika stilnivåer är den stora behållningen av det omsorgsfullt gjorda urvalet som är hämtat från Sprengel Museum i Hannover dit Saint Phalle donerade drygt 400 verk. Man behöver inte bli uttråkad när man botaniserar i denna utställning: kitsch blandas med kulturhistoria, blodstänkta polyesterfigurer mixas med mosaikartade färgkartor. Jag sköt för att för att det var skönt och kändes bra. Jag sköt, därför att jag var fascinerad av att se bilderna blöda och dö, skrev Saint Phalle 1961. Två broar bort, en färd över Öresundsförbindelsen och Stora Bältbron som förbinder Själland med Fyn, kan man sålunda se ett stort stycke samtidskonst i den vackert industriella gamla klädfabriken där det som allra mest arbetade närmare 200 personer. Spåren från tiden då det fortfarande var konfektionstillverkning i byggnaden finns kvar i vissa vrår, lite varstans ser man lämningar och rester av maskiner som har stått inne i lokalerna. Niki de Saint Phalle har satt djupa avtryck i den moderna konsthistorien. Framgången befästes tillsammans med henne man, numera avlidne, konstnären Jean Tinguely, när de skapade jättekvinnan Hon - en katedral på Moderna museet i Stockholm 1966 i samarbete med Per Olof Ultvedt med sin imponerande volym, 28 meter lång, 9 meter bred och 6 meter hög! Med mer än 100 000 besökare som gick genom jättekvinnans sköte. Hennes inre var utrustat med alla möjliga happenings, ett planetarie i det vänstra bröstet och en mjölkbar i den högra. Det var Pontus Hultén, dåvarande chef på Moderna museet, som fick avgörande betydelse för att utställningen kunde genomföras. En av de volymiösa Nana-figurerna. Utställningen i Odense visar ett brett urval av Niki de Saint Phalles egenartade objekt. Är det inte de färgskimrande Nanas, de fylliga kvinnofigurerna, så är det målningar och olika installationer där konstnären varierar de motiv som hon metodiskt tvinnar samman: fadershatet och behovet av att uttrycka den kvinnliga sexualiteten i flera av dess uttryck. Niki De Saint Phalle, som dog förra året, 72 år gammal, fick som tidigare framgått en fatal barndom. Fadern, en bankir i det parisiska borgerskapet, utnyttjade henne sexuellt. Hon växte upp växelvis i USA och Frankrike. Faderns övergrepp ledde till att hon fick en nervkollaps i Nice, 23 år gammal. Efter sammanbrottet behandlades hon med elektrochocker och psykofarmaka. Konstnär bestämde hon sig för att bli i 20-årsåldern och började först med oljemålningar och gouacher. Besöken i Barcelona blev avgörande för henne, influenserna av Gaudís sirliga arkitektur har gett eko i flera av hennes verk, bland att den skulpturpark som hon skapade under 20 års tid från 1970-talet i Toscana. Som enda kvinna var hon medlem i den avantgardistiska gruppen Nouveaux Réalistes där bland andra Arman, César, Christo, Yves Klein, Mimmo Rotella, Jean Tinguely, Daniel Spoerri och Martial Raysse var med. Danmarksvisningen av Saint Phalles verk öppnar en ny dimension och ger möjlighet till att omvärdera bilden av konstnären som jag i viss mån tyckt tenderat till det banala och ytliga, bland annat med glättiga figurer som känns abstrakta och intetsägande. Men här står Niki de Saint Phalle i sin fulla blomning. Bättre än någonsin. Johan Persson