Dahlström funderar och flanerar/Onsdag

Härom dagen satt jag på tidningen och såg genom fönstret hur ett träd blev av med alla sina löv i några få vindstötar. De gula löven stod vackert ut från trädet i ett virvlande moln några sekunder innan de spreds och föll till marken. Det var otroligt vackert och lite stämningsfullt. Sällan ser man höstens kraft så påtagligt. Nu spretar de nakna grenarna och den bilden lär jag få leva med i ytterligare många månader. Nedfallna löv är en av höstens stora bördor för trädgårdsägarna. Löven ska räfsas samman och komposteras, brännas eller förpassas någon annanstans. Det är ett tungt jobb. En kollega på tidningen berättade att han ägnat en del av helgen åt att räfsa löv. Det är väl ingen av hans favoritsysslor men eftersom han är en analytisk människa noterade han att han räfsade efter ett visst system och att ju fler löv som räfsades ihop desto tyngre blev massan som skulle förflyttas samtidigt som armarna blir längre och längre. Jag känner igen det där. Man utför sysslorna efter samma mönster varje gång. Min kollega berättade vidare att han alltid klippt gräset på sommarstället i samma ordning sedan barnsben. Först längs med kanterna och så cirkelformade rörelser in mot mitten. Men i somras hade han revolterat mot sin egen vana och börjat klippa gräset på tvären. Vilket fått andra familjemedlemmar att reagera. Klart man blir lite orolig när någon plötsligt, efter alla år, börjar klippa gräset på ett nytt sätt. En ständigt upprepad vana är ju trygg och bra. Att klippa gräs är något av det tråkigaste jag kan tänka mig inom trädgårdsarbete. Därför var min strategi, på den tiden det begav sig, att försöka variera klippandet så mycket som möjligt. Jag försökte göra mönster, tävlade mot mig själv i snabbhet och utelämnade ibland vissa bitar som jag hävdade var konstverk. Dessutom hetsades jag av motorgräsklipparens oväsen, jag tyckte helt enkelt det var pinsamt att föra ett sådant liv och sprida avgaser över kvarteret att jag for som en jagad kanin över gräsmattan. Den delen av trädgårdslivet saknar jag inte. Fick ett mail från Herr Lund, i Trelleborg, som tycker att det är ett jäkla gnällande på oss svenskar för att vi är så tråkiga. Vill vi vara stela och inbundna och tråkiga så är det väl vår ensak. Klart det är! Men är vi verkligen så där anmärkningsvärt tråkiga? Nej, jag tror det är en lika stor myt som att alla danskar är gemytliga. Vi hörs! Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se