Dahlström funderar och flanerar/Onsdag

Ibland känner jag mig lite isolerad här nere på sydkusten. Jag sitter och tittar ut över tidningens öde parkeringsplats genom regnvåta rutor och funderar över vad som händer just nu, i detta ögonblick, på andra platser i Sverige. Då brukar jag utnyttja tidningsvärldens duktiga telegrambyråer och via min dator resa ut en sväng i landet och se vad som har hänt, och händer. Man kan få en väldigt god uppfattning om tillståndet i riket genom att plöja genom en dags telegram. Just nu är det väldigt många nyheter om personalminskningar lite här och var. Ett litet företag uppe i Östergötland säger upp tolv personer. Det är inga stora saker, kan man tycka. Det är ju inte mycket jämfört med de stora elefanternas personalpolitik i lite kärva tider då hundratals, och i några fall, tusentals människor riskerar att förlora sina jobb. Men bakom varje liten rubrik finns människor av kött och blod. Människor som du och jag. Som kanske bara för någon vecka sedan gladde sig åt utlandsresan till sommaren, eller såg fram emot att lägga om taket på stugan eller kanske bara var belåtna över att de hade det så bra. På ett ögonblick slås allt i spillror. När jag jobbade uppe i Blekinge skrev jag om ett företag som avskedade ett stort antal medarbetare. Jag träffade bland annat en familj där båda makarna jobbade i företaget. De hade byggt upp sitt liv i samhället, hade hus och bil och allt annat som man har när man arbetar heltid och lever förståndigt. De hade också två barn. Det var en typisk, lycklig och välmående svensk medelklassfamilj som engagerade sig i den lokala idrotten och hem och skola-föreningen och hade trevliga fester och åkte till Kanarieöarna någon gång vart tredje år eller så. Båda makarna förlorade sina jobb. Det fanns inget annat att få och de satt där i sin soffa och bjöd på kaffe och berättade hur de såg avgrunden öppna sig framför dem. De insåg väldigt tydligt att de inte hade en chans att bo kvar i huset eller överhuvudtaget fortsätta leva som vanligt. De skulle förmodligen bli tvingade att flytta från bygden för att få nya jobb och därmed slita upp sina ungar från skola och kamratliv. "Livet är slut", sade kvinnan. Undrar om det är det som storföretagarna och politkerna menar med att man "får en ny chans här i livet" när man förlorar sitt jobb? Vissa dagar är gråare än andra... Klart vi hörs! Kåssör, Robert Dahlström" BORDER="0"Kåssör, Robert Dahlström Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se