Dahlström funderar och flanerar/Tisdag

Luften är hög och kall, natten dimma löses upp som röken ur en skorsten. En taloxe filar förföriskt för honor och några pilfinkar tjattrar lågmält i buskarna och det är vindstilla. Solen lyser och smälter natten som droppar trevande på mitt fönsterbleck. Det är fridfullt och vackert och i några ögonblick den bästa av världar. Men så får min hjärna upp så mycket fart att den skärper min blick som faller på tv:n som står i sitt hörn. Kriget. Har kriget börjat? För kriget kommer att börja när vi sover och vi kommer att möta det till frukostkaffet. Ja, redan innan vi vaknat kommer många att ha dött. Jag slår på tv:n men småpratet i sofforna signalerar inte krig. Ännu är statsministerns äktenskapliga liv mer intressant än det kommande kriget. Kaffemaskinen väser och jag rantar omkring nyduschad och försöker ställa mig så solen strålar ska nå mig. Växterna i fönstret skjuter nya blad och har redan börjat sitt nya liv för i år. Ett barn skriker till nere på gatan, jag hör hur modern tröstar och lirkar. Jag har intet ont att vänta av denna dag, inga svärd hänger över mitt huvud och jag ser med stor tillförsikt på livet. Och inser att jag lever i en romantisk idyll långt från den död som väntar irakier, amerikaner och engelsmän. Långt från den död som dessa människor räknar med ska drabba dem. Och så blir det. Frågan är bara exakt vilka och hur många. Och vad händer sedan? Att USA och dess allierade kommer att vara framgångsrika på slagfältet är förstås självklart. Men tar det slut där? Hur kommer hämnden att drabba världen? Vad blir terrorns nästa fas? Att den kommer vet vi ju också säkert. Världen har krympt, avstånden blivit mindre och frågan är inte om, utan när, kriget i någon form kommer till Europa. Jag tänker på Yassir Arafats ord när hans läkare berättar för honom att rökningen skulle ta kål på honom. "Låt oss hoppas det", svarade Arafat. Kan någon av oss räkna med att komma undan? När jag står i dessa dystra tankar och diskar lyckas jag vända osthyveln så att den reflekterar vattenstrålen och skickar den rakt ut över fronten på mina byxor. Jag blev under ett ögonblick rasande över min klumpighet, konstaterade att byxorna inte gick att använda denna dag och svor och domderade när jag rotade i garderoben efter ett par andra i rätt färg och storlek. Jag suckade över att inte hitta några som jag trivs i. Krigets vansinne bröt inte ut igår heller. Vi hörs. Robert Dahlström, 0411-645 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se