Dahlström funderar och flanerar/Torsdag

"Dum som en gås", brukar vi säga. Det är fel. "Dum som en duva", borde det vara. Gäss är inte alls särskilt dumma, möjligen har de en fånig uppsyn och lite lätt löjligt beteende men dumma är de inte. Tvärtom! Gäss är till exempel väldigt bra på att skilja olika människor åt och fungerar bra som vakter. Men duvor däremot är korkade. Återigen vaknade jag strax efter gryningen av ett välbekant "hoho-hoho". Det var förstås min gamle vän ringduvan som nu återvänt från sina vinterkvarter och ännu en gång satt i mitt öppna sovrumsfönster och ivrigt lockade på en hona med min fönsterkarm som argument för kärlek och bobyggnad. Så har det varit i tre-fyra år vid den här tiden på året. Exakt samma beteende - därför är jag ganska övertygad om att det är samma duva år från år. Alltså, hur dum får man vara? År efter år försöker han flytta in i mitt sovrum och år efter år utkämpar vi samma kamp. Jag försöker skrämma bort honom med vrål och hastiga attacker men glömmer jag att stänga till fönstret ser jag att han varit inne i fönsterkarmen - ibland lämnar han ett litet vitt "visitkort", ibland ligger där några kvistar. Ringduvor är synnerligen slarviga bobyggare - några korslagda pinnar på en gren eller i en stupränna är allt. Därför ramlar förstås ägg och ungar ner på marken så fort det blåser mer än två meter per sekund eller dränks i rännan så fort det regnar. Det är väl också rätt korkat? Nåja, min första reaktion i går morse var att jag blev irriterad - hohoandet var välbekant och jag brukar få leva med det några veckor. Men så sträckte jag på mig och en försonande och behaglig känsla spred sig i kroppen - det var ju "min gamle vän" som åter satt och förkunnade våren från mitt fönster. Det är kanske korkat av honom men jag kan inte vara sur på vårens budbärare - inte denna veckan i alla fall. Jag smög försiktigt upp och närmade mig fönstret. Där satt han, precis som vanligt. Jag rörde mig sakta och lugnt och kom ganska nära. Då upptäckte han mig men satt kvar. Han vände och vred på huvudet och fixerade mig med sina ögon. Jag fick en stark känsla av att han kände igen mig. Jag började prata med honom men när jag försökte ta några steg till blev han rädd - han kom kanske ihåg mina hemska utfall från förra året - och flög iväg. När jag stängde till fönstret innan jag gick iväg till tidningen tänkte jag att nu är det äntligen vår på allvar. "Dum som en duva" - kanske det? Dock inte "min" duva! Som vanligt? Robert Dahlström, 0411-55 78 53 robert.dahlstrom@allehandasyd.se