Den gåtfulle Rembrandt
Säg "Rembrandt" och vem som helst, oavsett graden av konstintresse, höjer på ögonbrynen. En av konsthistoriens stora. Kanske den störste. Tavlor som Nattvakten och Batavernas trohetsed tillhör det allmänna medvetandet. Hans verk är analyserade kors och tvärs, varenda teckning han någonsin gjort finns katalogiserad, klassificerad och granskad.
Ändå vet vi förvånansvärt lite om hans person.
– Det finns bara sju brev bevarade, och de är affärstransaktioner. Det finns en berättelse från samtiden, från en bok som en av hans elever skrev. Där berättar han i ett kapitel om hur det var i Rembrandts ateljé. Men det står inget om hur han var som person, säger Görel Cavalli-Björkman, forskningschef på Nationalmuseum och specialist på nederländskt måleri.
Man vet att han var son till en mjölnare från staden Leiden. Egentligen hette han Rembrandt Harmenszoon van Rijn. Han gick i stadens latinskola, kanske skulle han bli präst eller lärare. Men redan tidigt började han i konstskola, och som sjuttonåring kom han till Amsterdam. Där blev han ganska snabbt en succé. Hans porträtt blev på modet, och han gifte sig rikt. När hans fru dog, gick han i konkurs.
– Sedan levde han med olika tjänsteflickor. Så på något sätt gick han tillbaka till sitt enklare ursprung. Han var nog en sann konstnärssjäl. Jag tror att konsten var det enda som betydde något för honom, säger Görel Cavalli-Björkman. Men egentligen är det ointressant, menar Görel Cavalli-Björkman. Hurdan han var som person må vara okänt, och kommer så att förbli, men det är hans konst som verkligen betyder något.
– Jag tycker att personen och konsten är två olika saker. Det stämmer inte alltid att man kan komma åt personen genom att titta på konsten.
Så vad var det då som gjorde hans konst så stor? För en novis är det lätt att bara se de lustiga hattarna, dåtidens ovana skönhetsideal eller det pompöst högtidliga.
– Jag tror att det handlar om hans sätt att skildra människan. Han får fram någonting mer, något av det inre. De mänskliga villkoren.
Görel Cavalli-Björkman ger ett exempel.
– Titta på ett konstverk som "Kökspigan". Man har ju spekulerat i att den föreställer Hendrickje, som han levde med. Det finns något slags inlevelse i människan. Han gör till och med ett litet insektsbett på ena handen. En känsla för det mänskliga.
I början av sin karriär skildrade han mest, som de flesta dåtida konstnärer, historiska scener. Men han övergick alltmer till att skildra vardagsliv, där han intresserade sig för just det mänskliga. Ju äldre han blev, ju mänskligare blir hans målningar. Paradexemplet är Simeon och jesusbarnet.
- I början är han historiemålare. Det myllrar av människor. Han gör Simeon och jesusbarnet i ett tempel där man ser allting. Men sen mot slutet, när han går tillbaka till samma motiv, koncentrerar han sig på det mänskliga mötet. Den gamle mannen och barnet. Det blir som poesi. Uppfattningen om Rembrandt har alltid varierat. Från att ha varit uppskattad bland Amsterdams överklass, blev han efter sin död omodern. Därefter blev han åter på modet bland samlare i Paris under 1700-talet. Och på artonhundratalet odlades myten om det ensamma geniet: Rembrandt fick en nästan mytisk status.
När man sedan började katalogisera hans målningar på 1900-talet, började man ana att alla Rembrandt kanske inte var Rembrandt. Det fanns över 900 målningar, vilket skulle inneburit att han slutfört en tavla var sextonde dag, året om i 45 år. Man började granska målningarna. Det visade sig att de många av dem var målade av hans elever. I dag finns det cirka 350 målningar som anses vara gjorda av hans hand.
Många av dem finns att beskåda på Nationalmuseum i Stockholm, som just nu visar utställningen Holländsk guldålder. Bland dem finns det verk som varit i fokus den senaste tiden: självporträttet som stals den 22 december 2000. Som återfanns i Köpenhamn i höstas och fördes tillbaka till Stockholm lagom till invigningen av utställningen.
Görel Cavalli-Björkman var i centrum för hela dramat.
– Jag fick ett samtal från polisen. De ville att jag skulle identifiera självporträttet på en datorskärm. Men jag fick inte ställa några frågor. En tid senare ringde de och sa: "Om fem minuter släpper vi nyheten om att vi har tavlan". (TT Spektra)
Kalle Dixelius
