Detta ville jag skriva om

Ibland vet jag inte vad jag ska skriva om. Det är inte så att jag saknar uppslag, snarare tvärtom. Som idag, flera olika tankar och känslor har följt mig under dagen och det är svårt att fokusera på något speciellt.

Ett sådant ämne är kontraster. Först var jag hos doktorn och kollade blodtrycket, som fick godkänt med viss tvekan. I väntrummet satt jag bredvid en mamma med en sjuk liten grabb och den killen var inte glad. Särskilt inte när det var dags för provtagning. Sköterskorna är jättesnälle och skickliga men inte ens jag, som är en fullvuxen karl, trivs riktigt bra bland alla nålarna. Jag förstod den lille grabben och led med honom.

Efter läkarbesöket tog jag en tur ner i hamnen och glodde på ett ståtligt tyskt, tremastat segelfartyg och drömde mig ut till havs ett slag. Bredvid mig på kajen stod en barnfamilj och de ungarna var så glad, så lyckliga och uppspelta att de bokstavligt talat hoppade fram. Och jag tänkte på den sjuke grabben. Kontraster. Krya på dig, lille vän.

En annan kontrast är att jag i sommar fortfarande ligger djupt under duntäcket och sover ihopkrupen i den fuktiga kylan från havet istället för att vräka ut mig naken, ovanpå blott ett lakan i den heta sommarnatten.

Och så skulle jag vilja skriva mer om den glädje och stolthet jag känner över alla turister och gäster som drar fram på gator och torg. Jag körde bil en sväng i centrala stan och det var ett underbart kaos, de stackars utländska bilisterna har stora problem att navigera bland alla människor som helt sonika lagt beslag på körbanorna och alla de märkliga enkelriktningarna och körförbuden på gatorna runt torget gör ju inte saken bättre. Det är sällan man hamna i ordentliga trafikstockningar i min lilla stad men så var det i går eftermiddag.

Nu gäller det att vi som kan stan är generösa och hjälper till och släpper fram och inte är rädda för att fråga vart folk ska och ge dem tips om var de kan parkera. Vi vet ju själva hur det är att hamna i en liten stad med obegriplig trafikplanering. En gång i sydfranska Dijon fick jag hjälp att backa in i ett café för att komma loss från knipan som jag satt mig i med min långa och otympliga Volvo 245:a. Fransoserna hade väldigt kul och fick en chans att skaka på huvudet åt de korkade gästerna från norr. Men hjälp fick jag.

Ja, det var det jag ville skriva om.

Som vanligt!

Robert Dahlström, 0411-557853

robert.dahlstrom allehandasyd.se