Doris Lessing: Ljuvaste dröm

"Att komma hem till ett hus som har älskat en, värnat om en, ett hus som tagit en i sin famn, som man dragit över huvudet som en filt och grävt sig ett bo i som ett litet vilsekommet djur - och finna att det inte är ens hem längre, att det är andras...". I det stora huset i London, runt Frances Lennox utdragbara matbord, samlas varje kväll ett gäng tonåringar. Det är sönerna Andrew och Colin, det är Geoffrey, Rose, Daniel och Sophie - som alla trivs bättre här än hos sina föräldrar - och oftast ytterligare fyra-fem. Doris Lessing. Stundom är även Frances otroligt irriterande ex-make kamrat Johnny på besök, medlem i Partiet, och genom åren en ständig källa till skavande, sträva besvikelser för Frances och sönerna. De unga sover i källarvåningen, Frances har tre rum i mitten, högst upp i huset lever hennes tyskättade svärmor Julia i sin våning, där tiden stått stilla sen första världskriget. Doris Lessings nya roman Ljuvaste dröm skildrar åren efter 1962, där hennes dubbla självbiografi Under huden och Vandra i skugga slutar. Lessing vill inte avsluta biografin så länge enskilda personer är i livet utan har omvandlat tidsperioden till fiktion. Vi får följa ungdomarna, Frances, och samtidshistorien under några årtionden och ser mönster upprepas gång på gång. Ingen är perfekt, allting förändras, ingenting förändras, allting finns kvar. Människorna porträtteras både kärvt och ömt, och flera av Lessings tidigare ämnen tas upp - klasskillnader, feminism, politisk blindhet, psykisk sjukdom, Afrikas tillstånd - här i form av den fiktiva staten Zimlia, att tolka som Zimbabwe - och individens frivilliga ansvar för andra människor. Runt bordet diskuteras politik, hanteras känslomässiga utbrott och serveras stora mängder mat. Frances stora passion är skådespeleriet men på grund av Johnnys ekonomiska löften skrivna i vatten tvingas hon försörja sig och ungdomarna som journalist i stället för att ta de olika roller hon erbjuds. Livet i huset är ständigt i rörelse, ett flöde av människor passerar tröskeln. En viktig del är berättelsen om Sylvia, Johnnys nya fru Phyllidas dotter som en kväll står skakande på trappan, som en tunn fågelunge vädjar hennes uppsyn om att Frances ska ta hand om även henne. Sylvia har anorexia, långt innan sjukdomen var känd, och för första gången någonsin engagerar sig Julia i ett av husets krävande barn. Det kanske är som att svära i kyrkan att jämföra Doris Lessing med någon annan, men just denna roman påminner mig om Margaret Drabbles författarskap, samma miljöer, samma tidsskeenden, samma uppbrutet borgerliga rum och stökiga mänskliga cirklar att kliva in i. Frances ger ständigt upp sina egna ambitioner för omgivningens krav, utan att egentligen gräma sig över orättvisan. Gång på gång ställs hon inför omständigheter hon moraliskt inte kan råda över. Gång på gång släpper hon in ännu en bångstyrig ledsen ung själ. Oftast är resultatet otacksamhet, Rose från arbetarklassen och Franklin som kommer direkt från en liten by i Zimlia, blir t.ex båda ställda och bittert kränkta över det intellektuella och materiella överflöd som är en självklarhet hemma hos familjen Lennox. Varför har ni, varför inte vi? Berättelsen om ett hushåll förvandlas till berättelsen om en hel värld. En lång passage i boken skildrar Sylvias upplevelser som läkare på en liten missionsstation. Hon ser korruptionens resultat i praktiken, i det från de vita befriade landet Zimlia. Ljuvaste dröm är ingen skönmålning, den har en både välkomnande och kärv ton, människor utvecklas inte alltid till det bättre, vissa saker går inte att reparera. Men man blir hungrig när man läser, mat och mat och mat, efterrätter och soppor, brickor och kaffe, biskvier och smörgåsar. Och böcker, väsentliga böcker överallt, böcker som tas för givet, eller som på den lilla missionsstationen - ger en ovärderlig möjlighet att lyfta huvudet och se andra utvägar. "Hon hade alltid sett författare och diktare som något slags falskmyntare, folk som gjorde någonting av ingenting och fick hållas". Caroline Alesmark