Ernst Brunner: Fukta din aska - C. M. Bellmans historia från början till slut

Alla kan vi en Bellmanhistoria. En tysk, en dansk och Bellman sitter och trissar upp varandra. Bellman är alltid värst. Ernst Brunner har skrivit en Bellmanhistoria på knappt 500 sidor. Och Bellman är värst mest hela tiden. Han är fullast, erbarmligast, mest kärlekskrank och mest missförstådd. Det är långt till den romantiska bilden av Bellman i Fukta din aska. Författaren vill framhäva en skitig Bellman i en miljö full av förruttnelse, sköten och sjukdom. Över hela Stockholm ligger ett lock av stank. Brunner är noga med att beskriva hur illa det luktar. Berättelsen vill vara mustig och då ska det lukta illa. Supandet på Bellmans tid kände inga gränser. Här skildrar Sergel hur det kunde se ut." BORDER="0"Supandet på Bellmans tid kände inga gränser. Här skildrar Sergel hur det kunde se ut. I romanen beskrivs Bellman som det missförstådda geniet på ständig jakt efter pengar. Han har kredit på varje krog och när värden börjar vifta med räkningen improviserar Bellman sig fri gång på gång. Ofta går det bra. Det vill säga skalden kan dricka lite till och sluta utslagen och redlös i rännstenen. Från det perspektivet vimlar bekanta gestalter ur Bellmans verk förbi. Vi möter Movitz, Fredman, konung Gustav III och inte minst kvinnor. Sergels lavering skildrar kroglivet i Stockholm på Bellmans tid." BORDER="0"Sergels lavering skildrar kroglivet i Stockholm på Bellmans tid. Kvinnorna är många och betydelsefulla. Givetvis är Ulla Winblad med och spelar en stor roll i Bellmans liv. Men här finns alla typer av kvinnor: Bellmans mor, prostituerade, unga, gamla, giftasmogna, kärlekskranka, illaluktande, sjuka. En mustig berättelse kräver förutom dofter en stor mängd sköten, kroppsvätskor, underkjolar och mjölkvita barmar. Språket i boken kräver tillvänjning. För att skapa 1700-talskänsla är språket förment ålderdomligt. Tidstypiska uttryck varvas med franska, tyska och latin. Det är understundom roande och dråpligt att sätta sig in i dåtidens språkdräkt à la Brunner. Andra gånger villas man som läsare bort i ekvilibristiken. Historiska romaner har en klar poäng i att i en helhetssträvan anamma sin tids språk. Ett lysande exempel är Frans G. Bengtssons mästerverk Röde Orm. Där blir hela berättelsen trovärdig trots att den är helt och hållet en frukt av författarens fantasi. I Fukta din aska blir språket ett verktyg i strävan att väva ihop dikt och verklighet. Ernst Brunners bild av Bellman bygger till stor del på tillgänglig fakta och är tänkt att ligga nära verkligheten. Texten är full av referenser till verkliga platser, historiska händelser och personer. Men den går ändå inte att tro på, och man ska heller inte tro på den. Historiska romaner baserade på verkliga människoöden bär på ett inneboende problem. Historiska fakta förlorar trovärdighet i den fiktiva omgivning en roman behöver. Något måste ju föra berättelsen framåt, ge den liv och repliker, även om sådant saknas i källmaterialet. Detta samtidigt som fiktionen hämmas av att historiska detaljer som finns tillhanda inte bör utelämnas. Risken att skapa en faktoid, något som i sin skepnad efterliknar fakta men är något annat, är uppenbar. Det blir så att säga varken hackat eller malet. Sergels teckning av en butter Bellman med morgonsupen." BORDER="0"Sergels teckning av en butter Bellman med morgonsupen. Ett sätt Ernst Brunner använder för att distansera sig från fakta är att använda ett berättarjag i första person. Säkerligen är knepet valt för att skapa en närhet och bättre förståelse för personen Bellman och hans inre. Men eftersom det inte är möjligt att veta vad Bellman tyckte, tänkte och uttalade under hela sitt liv är det fiktionen som förstärks. Ernst Brunner är i och för sig tydlig i sitt efterord med att romanen inte gör anspråk på att vara ett historievetenskapligt arbete, men som läsare känner man sig då lite blåst på konfekten. En god berättelse jovisst, men vad har jag lärt mig om Bellman? Kanske en hel del, kanske inget alls. För en läsare som inte kan rabbla alla Fredmans epistlar och sånger på fingrarna går många nyanser och referenser förlorade i romanen. När Solen glimmar blank och trind dök upp i romanen började jag utan omgivningens samtycke glatt sjunga med . Men det var inte förrän jag slog upp episteln (nr 48) i min sångbok som sammanhanget klarnade. I sångboken introduceras episteln med Bellmans ord: "Varuti avmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen i Mälaren en sommardag 1769". Med den vetskapen blir avsnittet i romanen betydligt intressantare. Jag läste stycket en gång till och kände mig lite invigd när jag förstod. Men ska läsaren behöva sitta med sin sångbok vid sidan om sig för att kunna förstå? Kanske är det mer en roman för redan frälsta än en introduktion för nyfikna? Ernst Brunner." BORDER="0"Ernst Brunner. De inneboende problemen till trots i Ernst Brunners roman väcker den ett intresse. Jag vill lära mig mer om Bellman och jag vill kunna sjunga fler epistlar. Brunner efterlyser i slutordet en strikt vetenskapligt baserad Bellmanbiografi. Det gör jag också. Till dess närmar jag mig Carl Mikael Bellmans värld med hjälp av Sven-Bertil Taubes, Fred Åkerströms och Cornelis Vreeswijks tolkningar. Carl Johan Engvall