Ett möte med Johannes Döparen
Flamländaren Pieter Bruegel den äldre målade Johannes Döparens predikan 1566. Nu hänger bilden på konstmuseet i Budapest. Jag slår mig ner på en bänk framför den. Det är som att sitta bland människorna på tavlan. De har träffats i en glänta i skogen, just där den öppnar sig mot fälten, en bit från en flamländsk stad. I fjärran flyter en flod. Det är väl Jordan. På tavlan är det smockfullt. Jag kan inte räkna alla, de står för tätt, jag försöker men tappar bort mig. Det rör sig nog om ett par hundra personer. Många ser inte ett smack. Det är ett fantastiskt djup i bilden, med denna uppsjö av runda bakhuvuden i förgrunden och gapande ansikten i fonden, en virvel av skallar. Men Bruegel skapar också djup med den röda färgen; hon i trädet har röd klänning, den axelbrede i förgrunden bär en röd barett, någon är klädd i röd långrock, en man med svärd sticker fram ett rödfärgat ben. Tar man ett par steg bakåt är det som om alla dessa röda lampor börjar svänga och brinna. De blir eldar i folkhavet, de glimmar inne bland stammarna. Johannes Döparen predikar, målad av Pieter Bruegel 1566." BORDER="0"Johannes Döparen predikar, målad av Pieter Bruegel 1566. Johannes bär brun kåpa och bälte, han ser ut som en munk. Vad säger han egentligen? Det syns att flera ställer sig samma fråga, de hör inte riktigt. En dam i ljusblått försöker förklara något för en man i dok. En gammal man håller stadigt i en liten grabb och ser sammanbiten ut, som om han är rädd att grabben ska få griller i huvudet. Många lyssnar storögt. En karl ser ut att mista sansen. Kamraten viskar oroligt i hans öra: Lugna dig, Jan eller något sådant. Det sker samtidigt som Johannes välsignar de församlade. Så konstigt att jag är ensam framför tavlan. Vi borde vara lika många på denna sida duken. Och just här, i lokalen, står man bra, man ser allt. Men folk är ute i sommarljuset, det är helgdag. Jag blir kvar länge, det är en särskild upplevelse, att nästan tälta framför en grandios tavla. Man flyttar halvt om halvt in i bilden och bor där en tid. Sol slår efter hand in i lokalen, den ljusnar. Döparen har ovårdat hår, armarna är kraftiga. Han ser ut som en riktig arbetshäst. Men alla andra liknar också dragdjur, de är märkta av hårt slit. "Bonde-Bruegel" målar det arbetande folket, utdrygat med en och annan välklädd borgare från staden. Han med värjan är kanske polis. Funderar han på att ingripa? Deras ansikten är så starka och tydliga speglar, de visar vad som händer när vi möter nya, starka tankar. Men stämningen är svår att avgränsa, den innehåller så mycket och så många reaktioner. Om man kunde höra vad de säger! Om man kunde måla ljud och inte bara ansikten. Eller är det vad Bruegel gör? Målar han rösterna också? Vad är det då vi hör? Hur Gud kommer närmre? Det händer mycket när man står länge framför en bild. Man blir till slut bekant med människorna. Man får lust att heja på dem. Tjänare, mumlar jag. Han med märket i hatten nickar tillbaka. Nästan. Och den tunne killen i ljusgröna byxor ler till. Och mannen där med det mjuka skägget letar bestämt efter en sittplats. Och där är han som bara har en arm. Och hon med den stora, fastspända hatten! Jag bugar svagt. Jo, det blir en fantastisk verkan, när Bruegel fyller på med så många ansikten. Jag gör ett nytt försök att räkna men tappar bort mig igen. Ansikten och figurer är så centrifugalt placerade att när man räknar börjar de rotera. Det kan vara kring 250. Nu klättrar ljuset in i tavlan. Det faller på mannen i vänstra hörnet, han som ser så missnöjd ut. Plötsligt blir han ännu ilsknare. Men sedan går solstrimman förbi, mer ljus på bilden blir det inte. Vilken turbulens. Det räcker att flytta blicken en decimeter för att de ska glida med, man får den känslan. De står där och lyssnar men bilden är inte stilla, de rör sig när man rör blicken. Och vänder man sig om tar de också ett par steg. Så många detaljer: tofsar, radband, kastruller, väskor, gehäng, stavar, skärp; men alla har olika föremål och plagg, som om var och en sak hade sin egen pryl. Så är det ju med helgonen, de har sina attribut. Och dem får ingen annan bära, det är deras kännetecken. Bruegels människor bär vardagliga attribut. Canetti menade att massan också kunde vara god, ja besjälad. Något sådant är kanske under uppsegling här. Anden blåser genom skogen. Och vi som står framför Bruegels bild är med, vi blir en del av den goda massan. Kanske. Hur det slutar? Illa. Jag kliver en trappa ner, till Cranach, och betraktar hans bild av Salome. Hon ser förtjust ut. På ett fat håller hon Döparens avhuggna huvud. Hon fick det för att hon dansade så fint för Herodes. Hemkommen läser jag i en bok att den blåklädde som står en bit ifrån Johannes Döparen på Bruegels tavla är Kristus själv! Författaren menar att det märks på mannens "ljusa, nästan självlysande skrud och på Hans relativa isolering". Jaha. Det märkte inte jag. Då gick jag för tidigt ändå! Dan Sjögren
