Fotbolls-VM del 1: Bibeln

Jag var INTE kär i Kenneth Andersson, har alltid varit trogen Stefan Schwarz! skriver min kompis i ett mail.

Själv var jag besatt av Tomas Brolin och hans segersnurr. En förtvivlad omöjlig förälskelse, och jag har inte haft någon fotbollsidol sedan dess. Jag blev lite bitter på fotboll efter Tomas faktiskt.

Men i år är jag äntligen tillbaka. Som förberedelse inför VM har jag suttit hela eftermiddagen på balkongen och läst om Kim Källström och Fredrik Ljungberg i fotbollsmagasinet Offside. Jag har studerat sportbilagor, reportage om sportjournalister och en intervju i Nöjesguiden med Brolin (åh, den lille lintotten!).

I min nya värld handlar det om passningar, man mot man-spel i försvarslinjen, konspirationsteorier mot Brasilien, och så Ljungberg som får migrän av att äta ost.

Det är som att läsa en skruvad Bibel. Jesus från Nasaret. Zlatan från Rosengård, Ronaldinho från kåkstaden och Henke Larsson som inte platsade i Högaborgs juniorlag. Beckenbauers väg från arbetarmiljön till de fina salongerna. Vi älskar när folk når sina mål genom hårt arbete och när snickarens son får bli profet.

"Ronaldinho är guds gåva till fotbollen, säger Henrik Larsson".

Ja, som min kompis skrev i mailet: fotboll är religion. Vi behöver det gemensamma – något för alla att samlas kring, att tro på, och vi behöver se att det kan gå bra för killar med IG i betyg.

Eftersom spelarna förtjänat sin framgång verkar det okej att proppa texterna fulla med metaforer och hyllande superlativer. Ingen svär i kyrkan, och den som läser mycket om fotboll får en rätt hurtig syn på livet – fotboll är konst, det goda segrar till slut, den som tränar som han ska når sitt mål – ett lyxliv i London.

Men precis som när man byggde kyrkor på 1600-talet måste en del stryka med på vägen. Jag vill läsa mer om fotbollens baksida. Det räcker att fråga Zlatan en gång vad han tycker om Zlatanlåten – jag vill veta hur det luktar i omklädningsrummet, vad de snackar om i duschen efter träningen, om besvikelsen hos den som bara nästan lyckades. Och vad gör de när de slutar spela fotboll? Blir de deprimerade? Alkoholister? B-lagstränare?

Eventuellt är det tidningarnas fel, men när min kompis vill att jag ska peka ut en favoritkille i det svenska laget i år tycker jag att allihop verkar trista. Möjligtvis gillar jag killen från Paraguay, han som ville lära känna DN:s fotograf klockan ett på natten.

Fast det känns bra att i efterhand veta jag att jag valde rätt – jag är stolt över Tomas Brolin. Över att han har blivit allt som sportbilagorna inte vill ha, bara det känns lite som en protest mot fotbollens Jesuskult. En förlorad son som blivit fet, men som platsar i Nöjesguiden. Jag tror att han gör vad han vill nu – han har en krog, kollar på trav, dejtar supermodeller och han läser inte en enda bok.

Julia Svenssonundersöker hur man påverkas av en månads fotbollsfanatism.

frk_julie@hotmail.com