Håret reste sig två gånger

Jag tror inte på spöken, är inte rädd för andar eller andra övernaturliga varelser. Inte särskilt lättskrämd och jag kan inte med skräckfilmer, blir helt enkelt inte rädd. Det är sälla att håret reser sig i nacken men igår hände det vid två tillfällen.

Strax innan lunch stod vi ett litet gäng och rökte och snackade ute på vår redaktionsterrass. Solen sken och det var gott att leva. Jag stod med huvudet i profil mot glasdörrarna in till redaktionen. Plötsligt ser jag något i ögonvrån, utan att avbryta min monolog vrider jag på huvudet och ser rakt in i ett litet, blekt flickansikte som stirrar på mig med stora ögon i dörrutans nederdel. Det var som tagit ur en spökfilm. Och håret reste sig i i nacken.

Men det var inget spöke, blott en av mina arbetskamraters lilla dotter. Men effekten genom fönsterrutan som grumlades av solreflexer blev spöklik. Och så var jag helt oförberedd.

Dagen gick vidare, jag körde till Tomelilla och njöt av det soliga vädret som gjorde landskapet nästan vårlikt, jag fick en knippa nyplockad persilja av en skön dam som tyckte jag behövde det till kvällens måltid. Livet lekte och log precis som jag.

Åter på redaktionen satte jag mig för att skriva. När jag skriver hamnar jag omgående i ett inåtvänt tillstånd, omvärlden försvinner och all koncentration är riktad mot texten.

Då uppfattar jag plötsligt att jag inte är ensam, jag känner mig iakttagen och vrider på huvudet mot dörren och hoppar högt och håret reser sig i nacken för andra gången.

Där, i dörröppningen, stod en fullt utrustad jultomte med röd dress, vitt skägg och luva. Hans ansikte var allvarligt och ögonen glödde och han var bekant. Efter någon sekund insåg jag att det var en av mina arbetskamrater som stod och tittade roat på mig. Han hade sett mitt rädda hopp. Han skulle fotograferas inför en av våra julsatsningar...

Förvisso händer det ofta märkliga saker på en tidning men gårdagen var lite väl magstark för min smak. Normalt går det inte att överraska mig, vi har trägolv i korridoren och jag hör tydligt fotstegen från mina arbetskamrater. Jag kan till och med känna igen en del av stegen och vet vem som kommer.

Men när jag skriver då hör jag inget annat än knattret från tangentbordet när mina tre fingrar misshandlar tangenterna. Man behöver inte slå så hårt, det är ju en dator men det har inte min hjärna fattat – så fort jag kommer upp i lite hastighet då bankar jag på. Och blicken är fäst vid skärmen. I fortsättningen ska jag kanske stänga dörren när jag skriver för att undvika ytterligare obehagliga överraskningar.

Nu är det snart första advent.