Hundarnas skräckhelg
Nu kommer den helg som alla hundägare fruktar; nyår. Och många äldre också, för den delen. Problemet är förstås alla smällare och raketer. Jag trodde att smällare, alltså sådana som säger pang utan något fyrverkeri, var förbjudna men de två senaste dagarna har det smällt i alla fall lite här och var i min lilla stad.
Jag tycker väldigt mycket om vackra fyrverkerier. En av höjdpunkterna på den stora aprilferian i spanska Sevilla är det avslutande fyrverkeriet som bäst avnjuts från någon av broarna över floden Gualdaquivir. Det håller på länge och vi är tiotusentals människor som står och tjuter av hänförelse.
Men smällare avskyr jag. Inte minst efter mina erfarenheter på den tiden då jag var extrahusse åt Hunden. Hon var skräckslagen varje nyår. För att skydda henne tillbringade vi timmarna kring midnatt i badrummet som låg mitt inne i lägenheten och därmed var skyddat från det värsta bombardemanget.
Varje år var en huvuduppgift att gå ut med henne på sena eftermiddagen innan det värsta skjutande hade kommit igång. Det blev en långpromenad till Sandskogen och havet för att rasta av henne så mycket som möjligt.
För det mesta gick det bra men ett år var det någon idiot som brände av en smällare i kanten av Sandskogen mot havet. Hunden blev livrädd och var på väg ut i havet när jag precis i strandkanten fick tag i henne. Hon hade utan tvivel kastat sig i havet och simmar rakt ut. Och då hade ju jag fått simma efter.
Det blev en lång väg hem; delvis fick jag bära henne, delvis släpa henne och hon skakade hela tiden. Och Hunden var absolut ingen liten feg hund utan en rejäl bjässe på 30 kilo och morsk som bara den. En säger en smällare när hon var valp gjorde henne skotträdd för resten av livet.
Så ni som har kommit över smällare, släng dem inte i närheten av en hund så gör ni en god gärning. Och det gäller för övrigt också i närheten av människor. Ett år någon dag innan nyårsafton gick jag bakom ett gäng spolingar på gågatan. När de var precis bakom två äldre damer slängde av slynglarna iväg en smällare och damerna hoppade högt.
Jag var precis bakom grabben, han var så uppfylld av sitt hyss att han aldrig upptäckte mig. Jag tog ett snabbt steg framåt och grep honom om nacken och frågade vad han höll på med. På smågrabbars vis svarade han genast: ”Det var inte jag, det var inte jag.”
Jag klämde åt ordentligt om nacken och talade om för honom att jag gått en meter bakom och att nu skulle vi gå hem till hans föräldrar och förmodligen också ringa polisen.
Då började han snyfta och så kom nästa typiska kommentar från en busgrabb i 11–12-årsåldern: ”Det var inte meningen, förlåt”. Då släppte jag honom och han for iväg som om han själv haft en smällare i ändan.
Det här var en lite småputtrig historia men faktum är att om man slarvar med raketerna kan någon dö eller förlora ögon eller händer. Det är värt att tänka på i morgon.
