Jag har sett ett underverk

Jag såg ett underverk i går. Ett riktigt mirakel. En 18 dagar gammal människa, en pojke.

Jag måste ju säga att han såg inte mycket ut för världen och gjorde ej heller särskilt mycket väsen av sig men han lyckades ändå hamna i centrum för allas uppmärksamhet.

Vi blir lite glyttiga när vi står inför en baby. Vi mjuknar påtagligt och hemfaller gärna åt ett säreget språk som inte består av några ord eller meningar utan mest konstiga läten.

Och det är klar att det inte går att stå och prata till en 18-dagars baby som jag pratar med mina arbetskamrater eller vänner, även om det ibland även i de sammanhangen handlar om mystiska läten. Nä, den lille inbjuder på något vis till att vi går till hans egen nivå och ägnar oss åt "tuttetuttetutte" och "pluttepjuttipjutt" och långa utdragna "ahhhhhhhooooommmm, så söööööööt han är".

Nja, så där söta är vi väl inte i den åldern, ärligt talat. Lite skrynkliga och med märkliga ansiktsdrag och en lätt fånig uppsyn. Men vad kan man begära av en grabb på 18 dagar?

Själv blir jag alltid fullständigt hänförd av deras händer och fötter. Fullt utvecklade men pyttepyttesmå (ni märker att jag till och med börjar skriva på babyspråk...) och så otroligt vackra. Inte söta utan formfulländade, proportionerliga och harmoniska och utsökta i sin form – alltså vackra.

Vilket under livet är. Denna lilla grabb fanns inte när vi firade jul, åtminstone inte ute i luften i vår värld. Och för ett år sedan fanns han definitivt inte alls någonstan mer än som en god förhoppning hos sina föräldrar.

Jag böjer mig över vagnen och tittar på honom där han ligger och sover tryggt och skönt. Tänk så mycket som ryms i denna lilla kropp med ett huvud inte större än en honungsmelon. Vilka möjligheter, vilka formidabla förutsättningar och en hel värld att upptäcka.

Och hans hjälplöshet är förstås själva meningen med livet just nu för hans föräldrar. Han behöver dem och de finns där. Kan det finnas en större uppgift för en människa än att på ett så påtagligt sätt ansvara för ett liv?

Jag tror jag ska gå hem och titta på bilderna av min dotter när hon var spädis och minnas min stolthet när jag för första gången tog ut henne i vagnen på egen hand.Välkommen till världen, lille påg.

Som vanligt!

Robert Dahlström, 0411-55 78 53

robert.dahlstrom allehandasyd.se