Om att njuta av driften att skriva hela tiden

Det här med att skriva är ett gift – och en gåva. Jag har plitat ner ord och meningar sedan den dagen då jag lärde mig att skriva. Och det blir bara värre och värre för varje år som går. Eller bättre. Jag åker ingenstans, inte ens inomskärs till Yngsjö havsbad eller Köpenhamn, utan min anteckningsbok. På bussen, på tåget eller på flyget skriver jag alltid någonting. Ibland får jag riktigt bra idéer, ofta skriver jag bara ner mina intryck och då och då får jag fart på pennan och snor ihop något som med god vilja kan kallas för novell.

Är jag av praktiska skäl förhindrad att skriva så drabbas jag av abstinens. Alltid när jag är ledig och på resa. I vardagen får jag utlopp för skrivandet i jobbet men är jag är ute och far så händer det förstås att det kan bli skralt med präntandet.

Under de veckor då vi låg stilla i Thailand och vilade mellan resorna till Laos och Peking, satt jag varje morgon på min balkong och skrev under några timmar innan det blev för varmt. Dessa morgontimmar var de bästa under hela dagen, möjligen i konkurrens med någon god mat framåt sena kvällen.

Tänk er att sitta i shorts och bar överkropp runt nio på morgonen och skriva på en balkong med utsikt över en underbar liten park med massor av sjungande (och skränande) exotiska fåglar, med den helt grönklädda bergskammen i dis i fonden och dofter av okända blommor i mängder i näsan. I minareten till höger om mig kallas till bön och snart svarar man i den andra minareten som ligger ut mot havet. Dessutom vet jag att mellan mig och Skåne ligger Indien och Afghanistan och några spännande länder till – jag är långt, långt borta men ändå hemma på något vis så fort jag slår mig ner och öppnar min dator och börjar skriva.

Vad jag egentligen hade tänkt skriva om idag är att naturen ständigt förundrar mig. Som vanligt vid denna tid har vi haft besök av en stor flock sidensvansar som effektivt rensat rönnbärsträdet en bit från tidningen. De kommer varje år, ägnar några dagar åt rönnbären och försvinner sedan vidare. De vet var maten finns. De minns och de kan tydligen föra det vidare till nästa generation.

Det är ett lika stort under som att kunna skriva. Att det finns människor på vår jord som varken kan läsa eller skriva gör mig ont. De går inte bara miste om det lustfyllda i att skriva utan viktigast av allt är att den som inte kan läsa eller skriva automatiskt befinner sig i ett underläge och står inför en stängd dörr till övriga världen. Men den går att öppna!