Sara Lidman: Kropp och skäl
Hon har bläddrat i gamla klippböcker, dammat av artiklar, säkert bearbetat dem och skrivit något nytt, det mesta har gått att läsa tidigare. Det finns inga gränser mellan det provinsiella och det universella, hon kritiserar med samma styrka maktövergrepp mot den enskilde i USA och i sin egen hemby Missenträsk. Sara Lidman har ingen överdriven tilltro till överheten, däremot är hon alltid på den svages sida, det kan gälla en bondefamilj i Vietnam, en renskötare i Västerbotten eller en prostituerad i Stockholm. Småskaligt maktmissbruk, de utspekulerade dödsvapnen och de oheliga maktallianserna, allt får en svidande, en mördande kritik. Sara Lidman." BORDER="0"Sara Lidman. Makthavare på olika nivåer håller ihop och det får oanade följder för enskilda människor, som inte kan värja sig mot militärindustriella komplex eller starka multinationella intressen. Hon har en särskild känsla för den norra delen av Sverige och nämner gärna de två stora hoten avfolkning och kolonialism. Sara Lidman har uttalat samma ord tidigare, men hon finner flera grundade anledningar att upprepa dem. Skälet är att samma krafter verkar, skördar segrar och de små människorna kommer under hot, blir fråntagna sina rättigheter och berövade sina möjligheter att överleva. I denna grymma, omänskliga hantering far människokroppen illa genom utsvältning eller genom sexuella utnyttjanden, som inte får tillräckligt starka sanktioner från de maktcentra, som bestämmer nivåerna på påföljderna. Till detta kommer alla fantasifulla militära uppfinningar, som ger små yttre och synliga skador, men som trasar sönder människors inre. Det är skräckfyllda och rysliga berättelser, särskilt från kriget i Vietnam. Nu är det många svarta artiklar och mycket ris åt höger och vänster, särskilt åt höger och det mesta ligger till höger om Sara Lidmans åsiktsvärld, hon har en stark politisk övertygelse. För att uttrycka sig milt, men tydligt, har den ingenting gemensamt med Bo Lundgrens tankar och åsikter. Sara Lidman." BORDER="0"Sara Lidman. Det finns hyllningar, både till författarkollegor, oden till människor i bygden och andra som visar mod och tapperhet i tanke. Nu ska det självklart tilltala Sara Lidman och det förefaller ju helt naturligt. En tredjedel av allt i samlingen på knappt etthundrafemtio sidor handlar om ordrika och uppskattande hyllningar till andra människor, jag fäster mig särskilt vid den starka berättelsen om Göran Tunström. Det är inte så ofta författare skriver så vackert och gott om en kollega, hon hyllar både hans tankevärld och de karaktärer, som han gestaltar i sina böcker. Där finns även ett släktskap mellan de båda och en gemenskap. Sara Lidman visar i sin konstprosa en intellektuell klarhet och redighet, som inte bara går att vifta bort på ett lättvindigt sätt. Hon är påläst i frågor, som hon skriver om, hon är vass i sin kritik, hennes satiriska botten grundar sig på en hel del fakta och hon är naturligtvis besvärande både för statliga verk och privatägda bolag. Hon har en röst, som är säregen och ett språk, som vilar i en bygds historia. Någon artikel är bortåt femton år och klippböcker känns ofta dammiga, men inte denna, den har tyngd, bredd och en generös vidsyn. Bo Bjelvehammar
