Underbar Tartuffe men för få skratt

Molières 350 år gamla komedi Tartuffe är en tämligen enkel historia om bedragaren Tartuffe som förvrider huvudet på slottsägaren Orgon och hans moder Madame Pernelle. Tartuffa ivrar för en synnerligen sträng religiositet och en moral hög som slottets högsta spira.

Men han har också ett gott öga till slottets dignande matbord och inte minst till Orgons vackra hustru Elmire, som han uppvaktar med stor inlevelse. Orgon vill gärna gifta bort sin dotter Mariane med Tartuffe men hon är förälskad i Valère.

Förutom Orgon och hans moder har övriga på slottet, inte minst tjänsteflickan Dorine, redan från början genomskådat Tartuffe som den hycklare han är och pjäsens mål är förstås att avslöja honom och se till att Mariane och Valère blir gifta.

Scenbilden är ett konstverk, ett smycke. Scenografen Jens Arbén, kostymören Kathryn Appelquist och maskören Malin J Sahlstedt har skapat en genomtänkt och sammansmält bild med surrealistiska influenser med lite punkig krydda utan att för den skull komma allt för långt från det historiska arvet.

Nyöversättningen av texten är gjord av Lars Huldén och den är spirituell, rapp och skriven på versmåttet alexandrin.

Skådespelartruppen är väl sammansatt och gör en helhjärtad insats, inte minst de välrennomerade skådespelarna Birte Heribertson, Carl-Magnus Dellow, Hans-Christian Thulin, Gustav Levin och förstås huvudpersonen själv, Bror Tommy Borgström som Tartuffe. Alla på scen har en skön närvaro och ett spelhumör som når långt utanför scenkanten.

Men trots att förutsättningarna egentligen är perfekta är det allt för långt mellan de hjärtliga och uppriktiga skratten. Blott en enda gång förenas publiken i ett gigantiskt gapskratt och det är när Ystad kommer med i ett fyndigt rim om skandaler.

Jag menar att det finns flera skäl till varför inte föreställning riktigt når fram till publikens skrattnerver. Ett är att alexandrinen trots allt lägger krokben för det humoristiska utspelet. Texten är, som sagt, underbar och scenfolket har uppenbarligen jobbat hårt med orden men det blir i alla fall stunder av uppläsning. För att få ut maximalt av den finurliga texten måste man vara vaken, koncentrerad och lyhörd och det är kanske inte den publiken som söker sig till Marsvinsholm.

Ett annat problem är att det händer för lite på scenen. Ändlösa mono- och dialoger avlöser varandra och textsjoken rullar ut över oss medan skådespelarna står mer eller mindre rakt upp och ner på scenen.

Det är för långt mellan slapsticken, för få kullerbyttor och för lite action. Även om det blixtrar till när Dellows Cléante rullar ut mot scenkanten i sin rullstol och när Tartuffe och Elmire klättrar på varandra i ett hett möte.

Men det är en vacker och välspelad föreställning och lämnar man vinet hemma och tvättar öronen ordentligt kan man få en riktigt fin upplevelse i Marsvinsholms slottspark i sommar.

Robert Dahlström