Vilken tystnad är det vi behöver?

Sällsyntas av allt är tystnad. Alltså riktig tystnad som vi stadsmänniskor aldrig upplever fullt ut. Det är aldrig riktigt tyst i en stad. Jag läser i min egen tidning att man nu gjort nya ljudmätningar i mitt kvarter, där det finns gott om nöjesställen. Decibeltalet är på gränsen till det tillåtna. Och visst – vissa nätter, särskilt på sommaren – då hörs det att många människor är igång och festar. Nu under vinterhalvåret är det betydligt lugnare.

Besöker man storstäder som Madrid, Bangkok, Paris, Barcelona eller rent av lilla Malaga då är det trafiken som är det stora ljudproblemet. Det ligger en massiv ljudmatta över de centrala delarna av dessa städer, ett motorvrål som aldrig vilar, som aldrig upphör – möjligen dämpas det något lite runt fyra-fem på morgnarna.

När jag kommer hem till min lilla stad efter att ha besökt någon av dessa städer då är det två saker som alltid slår mig när jag kliver av tåget; tystnaden och den friska, rena luften. Har man som de stora städerna ett trafikproblem och ett bullerproblem då har man också ett luftföroreningsproblem.

I söndagsförmiddag var det så tyst det kan vara i min lilla stad. Jag låg och lyssnade och hörde inte en bil, inte en människa, inte en fågel, inte en flagglina som slog mot stången – det var tyst. Det var så tyst att jag kunde höra att det inte var riktigt tyst ändå. I en stad, och särskilt i kvarter med många krogar och affärer, finns det alltid fläktar och kylsystem som väsnas och även inne i lägenheterna hörs det interna fläktsystemet rejält när inga andra ljud konkurrerar.

En gång, sent en kväll, blev det strömavbrott och det var tyst för övrigt och då hörde man en annan slags tystnad utan alla fläktsystemen, som förstås drivs av el. Men så kom det en bil och så var den förtrollningen bruten.

Riktig tystnad, alltså total tystnad, har jag bara upplevt några få gånger; uppe på Omberg vid Vättern en magisk natt, det var helt tyst kanske fem-sex minuter innan fåglar och djur åter gjorde sig hörda. Och nu i år i Laos gamla huvudstad Luang Prabang. Jag stod på gatan utanför hotellet och rökte, det var sent och absolut tyst. Inte ens Mekongfloden som rann förbi hundra meter bort gjorde något väsen av sig denna natt.

Frågan är hur mycket tystnad vi behöver och vilken tystnad. Det svaga suset av vind genom trädkronor är också en tystnad, precis som en tidig näktergal i parken i Kverrestad. Men den tystnad som de evigt snurrande fläktarna i min lilla stad bidrar med ger jag inte mycket för.