Vill jag verkligen veta allt?

Jag känner en man som dragit sig tillbaka till en bungalow i kanten av en djungel i Thailand. Han har inte mycket kontakt med omvärlden. Då och då fast sällan beger han sig in till samhället där han uppsöker ett internetcafé och läser sina eventuella mail och hör av sig om han känner för det eller har något att säga.

Han är inte ett dugg intresserad av nyheter från Sverige, han har inte en aning om våra aktuella teveprogram, och jag undrar om han ens vet vem som har regeringsmakten i Sverige och att Zlatan spelar i Barcelona? Han bryr sig inte.

Men han kan däremot berätta om fantastisk blommor som han hittat i skogen, om en ödla som blivit ett husdjur och han vet det mesta om sina grannar; hur deras släkt har det och vilka bekymmer och glädjeämnen de har och delar. Han vet mycket om livet där han bor.

Jag vet för mycket om allting. Så känns det i alla fall ibland. Även om det inte är jag som gör urvalet alla gånger så har jag eller kan skaffa mig kunskap om hela världen. Om allt som händer. Och jag känner behov av det.

Det är förstås en klassisk sjuka hos alla oss gamla journalister. Vi vill veta allt som händer – överallt. Särskilt om man jobbar som nyhetsreporter. Man vill inte vara den som inte hört det senaste.

Men behöver jag verkligen all denna kunskap om världen? När jag förra året befann mig i Asien i två månader och läste Bangkok News varje dag och tog del av allt som händer i den delen av världen, som aldrig når svenska medier – till exempel den blodiga konflikten vid Thailands södra gräns till Malaysia mellan thailändsk militär och militanta malaysier. En konflikt som kräver många dödsoffer och som får thailändska mödrar att börja darra när deras söner blir inkallade till militärtjänst.

Det har jag aldrig läst om i svenska tidningar eller hört på nyheterna i radio och teve. Om någon svensk turist däremot skulle bli dödad vid gränsen då skulle det bli blixtbelysning.

Då, i Asien, knorrade jag över det svenska ointresset för vad som händer på platser långt bort och på hur urvalet av nyheter sker men nu, här i Ystad, känner jag annorlunda. Vad som händer vid gränsen mellan Thailand och Malaysia spelar ingen roll för mig här och nu. Men när jag är där har det förstås betydelse.

Har vi blivit hysteriska i vår jakt på nyheter? Är det verkligen så viktigt att följa med i all nyhetsrapportering dygnet runt? Förändrar det något i mitt eget liv? Får jag en annan hållning till livet om jag vet allt som händer överallt eller blir jag bara spyfärdig och raderar allt från min skalles hårddisk?

Någonstans inom mig längtar jag också till en bungalow i djungeln. Utan dator och mobiltelefon.