Barn har rätt till sina föräldrar

Under rubriken "Skenheligt äktenskap" polemiserar Ola Tedin den 6 mars i YA mot mitt försvar av äktenskapet som en unik gemenskap mellan man och kvinna. Denna hållning som varit och är självklar över alla tidsepoker, religioner, statsskick och länder kallar han "smått reaktionär". Med den ännu inte utredda tragiken i Knutby som tillhygge förutser han att kärnfamiljen skulle hålla på att gå under, en utveckling som han anser inte enbart skulle vara av ondo. Vi minns Gudrun Schymans stridsförklaring: "Död åt familjen!". Vidare påstår han att ca 30 000 barn skulle bo i familjer med två föräldrar av samma kön, en siffra lika mycket gripen ur luften som då han för ett par år sedan hävdade att det skulle vara 40 000 barn (YA 25/3 02). För han avser väl inte att de ca 2 800 svenskar som valt att ingå homosexuellt partnerskap sedan 1995 tillsammans skulle ha 30 000 barn, alltså mer än tio var? Eller kanske 40 000? Och oavsett hur många de skulle vara, har de alla rätt till att inte berövas sin biologiska far och mor, genom att den nya homosexuella partnern skulle "ersätta" den biologiska föräldern. Barn har rätt till sina föräldrar. Lika märklig är Tedins definition av ett äktenskap: "Giftermålet är en positiv handling mellan två människor som älskar varandra. Det är också en institution ägnad åt att ge särskilda juridiska rättigheter och skyldigheter åt dessa parter". Varför begränsa antalet till bara två, om nu olika preferenser ska likställas? Vilka juridiska rättigheter skulle ett homoäktenskap ge som inte redan partnerskap ger? Slutsatsen blir att något könsneutralt äktenskap av sakliga skäl inte behövs för de 1400 homosexuella partnerskapen, som redan har juridiskt skydd i partnerskapet. Homofoblobbyn talar Överheten har alltid varit bra på att förtrycka sina minoriteter. Homosexualitet har igenom tiderna bestraffats hårt. Och den moraliserande fördömelsen från stat, kyrka, skola - när dödsstraff, fängelse och sjukdomsförklaring slutligen avskaffats - lever delvis och reflexmässigt kvar. Tuve Skånberg väljer sina ord. I dag är det olagligt att missakta, förfölja, förlöjliga eller på annat sätt diskriminera personer för deras sexuella läggning. Ändå väljer han, av grumliga familjeskäl, att förneka en grupp människor en självklar och för omgivningen alldeles harmlös rättighet: att få gifta sig med en person av samma kön. Låt oss pröva fördomens klassiska lackmustest. Låt oss byta ut ordet "homosexuell" mot ett annat minoritetsbegrepp. Låt oss för ett ögonblick anta att en riksdagsman i en debattartikel i en svensk landsortstidning hävdade följande: "Varför då främja judiska par? Politiskt sett finns det tre sätt att se på de relationer vi här talar om: tolerera, acceptera eller främja. Hittills har det klassiska gentila äktenskapet varit ensamt om att främjas i svensk lag, men nu vill alltså vissa politiker att judiska par ges exakt samma status." Som väl är hyser ingen tänkande människa dylika fördomar. Men sätt tillbaka orden "homosexuella par" och "det klassiska heterosexuella äktenskapet" i texten och vips, upp poppar slutklämmen i Tuve Skånbergs debattinlägg, publicerad här på sidan 2 fredagen den 5 mars. I Sverige råder religionsfrihet. Tuve Skånberg tillhör själv en organisation som gått i bräschen för denna grundläggande rättighet. Frikyrkorörelsen delar tillsammans med alla andra folkrörelser äran av att ha varit med och omvandlat det gamla feodala Klassverige till det fria och demokratiska land vi nu lever i. Han förvaltar sitt arv dåligt. Barnen har rätt till sina föräldrar fastslår Skånberg. Jag håller med. Till fullo. Men till skillnad från Tuve Skånberg inser och anser jag att det finns fler föräldraskap än kärnfamiljens. Naturligtvis inte i biologisk mening. Men i social. Så lever till exempel enligt en beräkning gjord för ett par år sedan minst 30 000 barn i Sverige i familjer där båda föräldrarna är av samma kön. Skånberg finner anledning att betvivla påståendet, eftersom han bara vill - eller bara kan - räkna med den grupp på omkring 3000 svenskar som ingått registrerat partnerskap som potentiella föräldrar. Alltid något kan kanske tyckas, men vad med alla de andra? Av allt att döma räknar Skånberg samtliga landets heterosexuella föräldrar som föräldrar, oavsett om de lever i särbo-, samboskap eller är sammanvigda av präst eller kommunalråd. Det är också intressant att Tuve Skånberg jämställer tanken på könsneutralt äktenskap med en plädering för månggifte. "Varför begränsa antalet till bara två, om nu olika preferenser ska likställas?" frågar han retoriskt. Argumentationen minner mig om den klichéfyllda homofobi som till exempel präglade det manliga umgänget under min egen lumpartid på 1970-talet. Det är liksom självklart att är man homosexuell, ja då är man också promiskuös, hemfallen åt gruppaktiviteter och annat som kommer med den "läggning" som Skånberg och hans parti är så förskräckligt rädda för. Men som de uppenbarligen lägger ner mycken energi på att fantisera kring. Varför är det så att homosexuella mäns och kvinnors fysiska umgänge alltid ska ställas i förgrunden när vi heterosexuella aldrig vederfars samma oförskämda närgångenhet? För att då kan man marginalisera, misstänkliggöra och stigmatisera en grupp för ett beteende som i grund och botten är deras ensak, men som hos vissa fortfarande väcker ogillande eller direkt anstöt, avsky och avståndstagande. Jag är fullständigt övertygad om att sexuell läggning inte avgör huruvida man är en god eller dålig förälder. Dessutom ger ett könsneutralt äktenskap båda föräldrarna och de barn de uppfostrar tillsammans samma rättighter och skyldigheter som vi andra åtnjuter och åläggs per automatik. Det handlar om rätt till arv, rätt till underhåll, rätt till umgänge och rätt till social trygghet. Rättigheter som ett barn i dag av domstolar och sociala myndigheter bara anses ha om det har två heterosexuella föräldrar. Det handlar också om skyldighet att ge arv, vårda, underhålla de barn man har och uppfostrar tillsammans med sin partner och som inom ett heterosexuellt "klassiskt" äktenskap anses som självklart. Självklart är ordet. Självklart för alla - inte än dessvärre. Men förhoppninsgvis snart.