LSS börda för kommunerna
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) har gett funktionshindrade rätt till olika former av insatser. Men att Handikappåret 2003 i Sverige har fått temat "Mänskliga rättigheter" får sin tydliga förklaring när man ser hur socialminister Lars Engqvist och regeringen handskas med frågan. Målet med LSS är att underlätta det dagliga livet och främja full delaktighet i samhällslivet. Den funktionshindrade skall ges största möjliga inflytande över hur dessa insatser ges. Men det är också mycket viktigt att reformen säkerställs så att det inte bara blir vackra ord. Kostnadsökningen för LSS har varit drygt tio procent varje år och därmed betydligt större än för övrig kommunal verksamhet. Detta beror på att LSS är en styrande och preciserad rättighetslagstiftning där kommunernas möjligheter att påverka verksamhet och innehåll är mycket begränsad. Kommunernas kostnader för LSS-verksamheten uppgick år 2001 cirka 19,2 miljarder kronor. Kostnadsspridningen mellan kommuner för LSS-verksamhet varierade år 2001 från ca 400 till 6000 kronor per invånare och år. För den enskilde är kostnadsskillnaderna ännu större beroende på stora skillnader i individuella behov. LSS har inneburit en av staten beslutad kostnadsökning som (s) inte vill kompensera kommunerna för. Att regeringen på detta sätt tvingar kommuner att nedprioritera annan viktig kommunal verksamhet som skola, barn- och äldreomsorg är direkt ansvarslöst. Situationen är nu så allvarlig att kommuner av ekonomiska skäl tvingas avvakta med att verkställa olika LSS-beslut. Att funktionshindrade på grund av detta hamnar i ett rättslöst tillstånd är helt oacceptabelt. En kartläggning av Socialstyrelsen visar att det i början av år 2000 fanns 2 709 beslut om särskilt boende som inte var verkställda. Nära 400 av besluten hade fattats mer än ett år tidigare. Samtidigt med denna bristande vilja att finansiera verksamheten har regeringen uttryckt önskemål om att kommunerna ska prioritera just dessa områden. Men med en statlig finansiering skulle kommunerna få förutsättningar att kunna leva upp till lagen utan att tvingas ställa de funktionshindrades behov mot andra individers och gruppers behov av stöd.