Jan Persson, Nybrostrand: Statligt ansvar skulle borga för allmän och lika vård över hela landet

Politiska konstellationer har kommit och gått alla med ambitionen att förbättra, utveckla och effektivisera sjukvården för medborgarnas skull och med det bästa för ögonen.

Om jag inte minns fel är det väl inte allt för länge sedan ortopedin inte alls skulle vara kvar i Ystad då också i syfte att få en bättre och effektivare vård för medborgarna?

Pengar har alltid varit en fråga som oundvikligt i en verksamhet som finansieras på årsbasis av våra skatteintäkter i alla våra regioner i Svea rike och utöver detta i fyraåriga mandatperioder av våra politiker mer långsiktet än så är inte vår sjukvårdspolitik.

Jag anser att sjukvården förtjänar en mer långsiktig planering där professionens i mycket högre grad ska vara involverad.

De år ekonomin för sjukvården varit i balans är lätträknade oavsett politisk färg i Skåne.

I samband med bildandet av Sus har nya sjukhuschefer på löpande band kommit och gått som skulle få ordning på ekonomin och som spara och drog ner på personal och omorganisera så allt skulle hamna i ekonomisk balans men i själva verket blev det tvärs om i alla fall knappast bättre.

Den ena omorganisationen efter den andra har kommit och gått. Personalen har gång på gång ställt om och lagt enorm energi och diskussioner för att få vården att rulla på i vardagen men som varit en stor energitjuv för vården i det stora hela.

Under flera år har också befolkningen i Skåne vuxit i en omfattning med olika vårdbehov och tyvärr inte i omfattningen av nya skatteintäkter som kompenserar det löpande sjukvårdsbehovet.

Läkarförbundet ordförande i Malmö uttryckte en gång i sjukhusets samverkansgrupp att om god vård ska ges till våra patienter och personalen inte skulle bli stressad och må dåligt och begå misstag ska beläggningen på sjukhusen (vårdplatser) inte vara mer än 75-80 procent alltid för ett gott omhändertagande – det merpris vi får betala för god vård.

Numera är det väl mer regel än undantag att beläggningen är runt de 100 procent och man gör hela tiden prioriteringar för att få ut patienter så man har lediga platser så att säga men till viket pris?

Patienter inte alltid färdigbehandlade med ordentliga uppföljningar och ibland inte ens inlagda på sjukhus för det finns inte platser. Lite av tur just hur det ser ut på sjukhuset idag!

Tyvärr hade jag också en personligt tråkig erfarenhet av vårdens fragmentering då min åldriga mor blev sjuk och fick söka vård på Ystads lasarett med transport till Simrishamns sjukhus, med ett virrvarr av missar med mediciner icke kompatibla journalsystem, ingen överrapportering mellan sjukhusen, utskrivning då man ansågs färdigbehandlad nästa innan man hunnit landa i sängen i Simrishamn, hem och åter till akuten etcetera, etcetera (som i bästa fall är åtgärdat idag , för så brukar det ju bemötas från ansvariga) missar som man kan ha överseende med i en stressad organisation som själv säger att vårdplatser behövs till patienter som är sämre, men som absolut inte gagnar den enskilde patientens behov just då.

Kanske har coronans tidevarv blivit en ögonöppnare för framtidens vision för vårdens utveckling rent politisk? – även om minnet brukar vara kort i de politiska lägren.

När paniken utbröt i Stockholm och man upptäckte man hade tror jag 90 intensivplatser och 500 totalt i Svea rike, då man de senaste åren bantat ned dessa från 1 500, vilket Finland alltid har i sin sjukvård för en befolkning som är 50 procent av Sveriges.

Dessutom erbjöd ju Finland vård och vårdplatser till Sverige om det skulle behövdes.

Nu klara ju Sverige av detta själv så att säga enligt den mer tillrättalagda debatten men man kan ju verkligen fundera till vilket pris det fått för våra mest sköra när man fått rapporter om att denna grupp inte ens fick kvalificerad sjukhusvård utan palliativ vård och hur nu nya berg av vårdbehov ackumulerats allmänt i vår vård i Sverige

Sammanfattningsvis är min tro att sjukvården ska om organiseras i grunden och ett statligt ansvar ska utkrävas för en finansiering för lika och jämställd vård för alla i landet och i alla regioner och så kan man spara in en mängd politiska konstellationer i våra olika regioner som tror sig sitta på lösningen hur vården bäst fungerar och att få pengar att räcka.

Denna byråkratisk politiska ordning kan vi vara utan och låta denna kostnad tillfalla vården i stort i stället.

Vård måste kosta och ska prioriteras på högsta politiska nivå där medborgarna kan utkräva det yttersta politiska ansvaret för hur den långsiktiga och strategiska vården ska utvecklas i bästa fall i enighet mellan de politiska partierna för så borde faktisk vara möjligt eftersom det berör oss alla för eller senare i hur vi då vill bli omhändertagna och bemötta i vårdapparaten.

Jan Persson, Nybrostrand, före detta Sus-anställd