"Arbeta inte mer, var hemma mer!"

Du har skrivit att du en gång hade ambitionen att bli en gudomlig pappa. Hur gick det?

- Mina barn tog det ur mig, gudskelov. Det är skönt att jag inte blev perfekt, jag hade säkert blivit odräglig. Jag ser framför mig de där filmerna från trettiotalet där papporna alltid är som en blandning av Högsta domstolen och Gud fader. Nej, barn behöver föräldrar som de kan lura - lura att vara uppe längre på kvällen, att få pengar, sådana grejor.

- Att försöka bli en konsekvent och perfekt förälder bör man släppa ganska snart. Och barn genomskådar snabbt. Snart vet de vad de ska fråga pappa om, och vad de ska fråga mamma om. Att lura föräldrarna är en viktig del av barndomen.

Med vilken auktoritet uttalar du dig egentligen om pappaskapet?

- Ingen formell auktoritet förstås. Jag satt och skrev ner mina tankar till mitt tredje barn som vi väntade på. En kompis föreslog att jag skulle ge ut det i en bok. I samma veva tittade jag i bokhandeln och där hittade jag bara förlossningsböcker och föräldraböcker med pliktskyldiga kapitel till pappan. Det fanns inte böcker som riktade sig till pappor.

- Den röda tråden i min bok är "försök inte bli någon perfekt pappa, det blir skönast för både dig och dina barn". Och det lugnande meddelandet tror jag är en av förklaringarna till att den blev så populär. Boken är också en hyllning till den gravida kvinnan och det tror jag också talar till de blivande papporna. Sen träffar nog tonläget en bred grupp av pappor.

Boken har ju fått kritik för att vara grabbig.

- Jag kan bara tillstå att den är det. Inledningen med spermiernas tävling är ju lite grabbig. Jag funderade på att skriva om den till en ny upplaga men beslöt mig för att jag inte ville det. Det skulle vara falskt eftersom den bygger på de tankar som präglade tiden då jag väntade mitt tredje barn.

- Jag är först med att skriva ett kalendarium över de fyrtio graviditetsveckorna, det är jag lite stolt över, men storleksreferenserna där är kanske lite grabbiga. Jag skriver någonstans att nu är fostret stort som en ölburk. Jag kanske skulle ha skrivit ett mjölkpaket istället, fast det skulle i och för sig inte stämma för ett mjölkpaket är ju större. Ja, i alla fall, jag hade väldigt roligt när jag skrev det där.

- Min äldsta dotter suckade särskilt över vissa stycken i boken. Hon fick gå igenom den ur ett genusperspektiv inför tredje upplagan. Men jag ändrade inte allt som hon tyckte jag skulle ändra på, förstås.

Du skrev i din bok: "Pappaledighet eller överhuvudtaget social möjlighet för oss män att ägna mer tid åt våra barn är 1900-talets stora revolution - det som kommer att få störst följder för oss människor, bli den stora förändringen under de kommande seklerna. (…) Om det är något som gör att vi kan tro på en världsfred en gång i framtiden, där vi inte längre lemlestar varandra, så tror jag att det är just detta". Det är en vacker tanke.

- Det här blir jag faktiskt lite påhoppad för, folk kan tycka att det är patetiskt, men jag står för det. Har du bytt blöjor på ditt lilla barn blir det svårare att kunna döda en annan människa. Jag vidhåller att det här är 1900-talets revolution, den senare delen i alla fall.

- Och med tiden kommer den också att få full effekt på arbetsmarknaden. Det är ett faktum att många arbetsgivare i dag hellre anställer mannen än kvinnan av två likvärdiga kandidater, eftersom de räknar med att kvinnan kommer att vara mer hemma med sjukt barn. När vi pratar om föräldraledighet och hur den ska delas upp de första åren, så måste vi komma ihåg att vem som är hemma med den sjuka åttaåringen är minst lika viktigt.

Vad tycker du om förslaget att föräldraledigheten delas 50-50, eller att pappamånaderna ska bli ännu fler?

- Jag kan inte se något skäl till det eftersom vi är inne i en uppenbart positiv trend. Däremot är det bra att det blev ett par månader. Det är ett av de få områden där vi fortfarande är ett föredöme i Europa.

Vilket tycker du är det vanligaste felet som svenska pappor gör i dag?

- Att man säger att så mycket är farligt. Jag har själv gjort det när barnen var små. Det där är vanligt, "Oj, nej, akta, farligt!", med saker som inte är så farliga, och då förlorar ordet snart sin mening. Som Anna Wahlgren (författare, ofta kontroversiell, känd för sina böcker om barnuppfostran) menar; låt tvååringen undersöka saxen när mamma eller pappa är med. Se förstås till att barnet inte sticker ut ögonen på spetsarna eller något sånt, men om tvååringen inte får undersöka så kommer saxen att fortsätta vara den mest spännande saken i lägenheten.

- Där bör föräldrar förtvivlat försöka behålla sin auktoritet. Det är viktigt att man inte har missbrukat det där, när barnen börjar bli tolv, tretton år och man vill att de ska lyssna på vad som verkligen är farligt. Men jag vet, det är lätt att säga som trebarnsfar. Människor drivs mycket av sina rädslor och det är hämmande i livet.

- Ett annat misstag som är vanligt är att papporna omedvetet befäster könsroller genom det man gör. När lilltjejen var liten och vi bodde i Gamla stan brukade hon krypa över ett par stentrappsteg i hallen. Det var inte högt, men jag bar henne över kanten varje gång. Hennes mamma tittade och frågade: "Hade du gjort så om det var en kille?". Jag tänkte: "Nej, det hade jag nog inte".

När ett par väntar sitt första barn är det många som flyttar till större bostad och drar på sig tyngre månadskostnader som gör att de inte kommer att kunna vara lediga lika mycket.

- Ja, det är en vanlig reaktion. Jag skriver i min bok att pappor ofta reagerar som tusentals generationer män gjort före dig när det gäller att hitta en större grotta, samla på sig mer mat inför vintern och vad det kan vara. Ett par med ett litet barn klarar ju sig utmärkt i en tvåa och kanske inte behöver en bil. Arbeta inte mer, var hemma mer! Och jag tror att man ska akta sig noga för att offra ett bra vuxenliv. Att få barn är att få positiva ramar, inte negativa stängsel. Man ska se till att fortsätta kunna ha roligt, resa och ha tid tillsammans.

Du är ju expert på skilsmässor också - du har i alla fall skrivit boken Skiljas tillsammans - vilket är det viktigaste rådet till pappor i en skilsmässa?

- Var vuxna. Alla som gått igenom en skilsmässa vet att det första halvåret är det svårt att vistas i samma rum som ens före detta. Det som gjorde att det fungerade för mig var en sak som lilltjejens mamma sa till mig en dag efter vi separerat. Hon sa: "Kom ihåg att det inte kommer att finnas någon annan de närmaste tio-femton åren som älskar These mer än du och jag". Det satt bra.

- Du skiljer dig från kvinnan men skilj dig inte från föräldraskapet. Jag och lill-tjejens mamma gjorde ibland saker tillsammans med These efter vi skiljt oss, men det där kan vara svårt beroende på eventuella nya partners.

- Det är också viktigt att snabbt få barnet att förstå att mamma och pappa inte kommer att flytta ihop igen. Barnet har ett sorgearbete att ta sig igenom och det behöver inte skjutas upp.

Kan vi vänta oss en bok med titeln "Du ska bli farfar/morfar" i framtiden?

- (Skrattar) Nä, jag tror inte det. Ska jag vara ärlig ångrar jag ibland att jag skrev den andra, Du är pappa, men det blev så för att förlaget låg på mig att skriva en uppföljare. Tyvärr känns den framkrystad och det märker nog alla som läst den.

Vad tycker du om fars dag?

- Min äldsta dotter brukar påminna mig om att jag på 70-talet alltid sa att fars dag är ett "jävla kommersiellt jippo". Det har vi haft lite kul åt, men nej, jag tycker nog att fars dag känns konstruerad.

Att bli pappa är ju omvälvande, och många i övrigt lugna och timida nya pappor kan plötsligt fövandlas till rasande lejonhannar. Du har skrivit en del om aggressivitet och att det är okej att vara aggressiv bara man riktar den rätt.

- Aggressivitet är inte generellt sett negativ, den kan vara konstruktiv också. Rätt använd kan den till exempel ta dig ur arbetslöshet eller vad det nu kan vara du ger dig fan på. Sen kan väl jag skämmas lite för vissa incidenter då jag kommit med en barnvagn och ingen flyttat sig ur vägen och jag skrikit: "Det är faktiskt en barnvagn, flytta för fan!".

- Jag måste dock säga att det är roligt att se att min observation för femton år sedan - att tonårskillarna är de som är bäst på att hjälpa till med barnvagnar, i trappor och av och på bussar - fortfarande stämmer i dag. De som är sämst på att hjälpa till är de man inte får nämna, det vill säga äldre kvinnor.

Du fick ditt tredje barn när du var 47. Du har sagt att du blev yngre då.

- Ja, jag blev yngre i sinnet. Min äldsta dotter var då 19 och sonen var 16, och trots att jag hade gjort en massa misstag med dem så hade de inte hamnat på mentalsjukhus. Det gav mig ett lugn som gjorde att jag till och med kunde njuta av lilltjejens trotsålder. Det kan jag inte säga att jag gjorde med mina andra barn.

- Jag hade en förmåga att se på faserna med ett överseende lugn. Men det hade nog mer att göra med att jag sett två barn gå igenom tonåren snarare än min ålder i sig.

Vad har förresten överraskat dig mest som pappa?

- Det är väl mycket, men en sak är att oavsett hur duktig och hängiven man är som nybliven pappa så kan man aldrig kan trösta lika bra eller få barnet till ro på samma sätt som mamman. Så är det ungefär hela första året och det var jag faktiskt inte beredd på. Men det är klart att det är mammans hjärta som barnet legat intill i nio månader, och då är det väl där som den större tryggheten finns lika lång tid efter födseln. Tids nog kommer pappaperioden. Under hela livet behövs vi lika mycket.

Vad gör dig glad?

- Barnen. Jag är till exempel stolt så att jag kan spricka över att min äldsta dotter snart ska doktorera. Hon är den första i vår släkt som har begåvats med den sortens tålamod. Överhuvudtaget är jag stolt när ungarna tar steg i livet, när de törs ändra sig, när de visar att de är självständiga.

Vad gör dig förbannad?

- Om någon jävlas med mina barn så blir jag den där gamla lejonhannen. Överhuvudtaget när någon kränker ett barn släpper det ibland för mig. Det har hänt några gånger att jag stannat föräldrar på stan och sagt: "Det är ett lagbrott du gör dig skyldig till! Du får inte säga 'jävla dumhuve' till ditt barn, det är en kränkning och det är mot lagen!".

Jag intervjuade en gång en pappa som sa: "Att dyka med vithajar är väl ingenting. Vill man vara riktigt tuff ska man skaffa barn. Det är en utmaning som räcker hela livet."

- Den var bra. Jag håller med, det är ju den stora utmaningen. Jag ser det också på de yngre människor som jag arbetar med. De får barn och helt plötsligt är prioriteringen glasklar, och det är den ofta annars inte för människor i den åldern i storstan.

- Sen är skaffa barn också livets mening som jag ser det. Någon har sagt att människan vill göra sig odödlig, och det är väl inte bara naivitet som ligger bakom den tanken.