Firar 70-årsdagen med boksläpp

När Madeleine som ung arkitekt kom från Kolmårdenskogarna till Trelleborg blev hon både förskräckt och förtjust.

Uppdraget var att inventera slättens hus och byar. Och hon blev fast. Trots att hon efter flera olika tjänster inom Trelleborgs kommun, bland annat som planarkitekt och turistchef, gick vidare till grannkommunen och arbetade i Vellinge i 20 år så flyttade Madeleine aldrig ifrån Trelleborg.

– Här i Trelleborg arbetade jag med olika bevarandeplaner, att lyfta allt fint som faktiskt finns, inte minst om man ser det utifrån, med andra ögon. Kanske var det därför jag sedan fick jobbet som turistchef, för att jag var så begeistrad, funderar Madeleine.

2013 kom boken Lust på Söderslätt där hon ger sin bild av och uttrycker sin kärlek till Trelleborg och de omkringliggande byarna.

– Jaha, ler Madeleine. Stackars lilla misshandlade stad. Men på något sätt hänger allt så fint ihop.

Uppdraget har ofta varit så stimulerande att hon kört in och jobbat på nätterna, sedan barnen somnat. Genom åren har hon mött många människor, stundtals har det varit komplext.

– Som stadsarkitekt är man en tredjedel arkitekt, en tredjedel jurist och en tredjedel psykolog. Hus berör människor, därför är det så angeläget och roligt.

I Vellinge hamnade tusentals planer och bygglovsansökningar på hennes bord. Särskilt roligt, tycker Madeleine, var det att få börja ett nytt projekt med arkitekt- och markanvisningstävlingar. Hon nämner byggandet av Höllvikens första höghus på strandängarna och Bruksparken i Hököpinge som var tänkt att vara småhus men blev ett borgprojekt.

– Det är lite apart kan man tycka, men det blev fint tycker jag. Och mycket tegel som jag gillar så mycket! Att få vara med och utveckla Västra Ingelstad och Östra Grevie var också roligt. Och så tycker jag att Skanörs vångar blev bra, men där var jag inte med och fullföljde.

Hela sitt yrkesliv har hon ägnat åt att titta på hus. Intresset spillde över på barnen som redan i tidig ålder kunde påpeka att ”det var en fin skorsten”.

– Hus är viktiga för de är ramen för våra liv. Står man tillräckligt länge i ett gathörn så ser man saker. Då upptäcker man att vitt inte bara är vitt utan att skuggor gör det blått och violett. Det finns hur många detaljer som helst att studera och reflektera över. Glädjen i platsens betydelse, varför bosätter vi oss just här?, säger Madeleine entusiastiskt och slår ut med händerna.

Själv har hon alltså valt Östra stranden. I söder glittrar havet, som lockar Madeleine till dagliga bad under en stor del av året. Öster om det gamla garnhuset, som hon inrett till arbetsrum, vajar gräset meterhögt i oräkneliga gröna nyanser. Och så råder en tystnad som man nästan kan ta på.

– Det är något magiskt med den här platsen, konstaterar hon nöjt.

– Lite rufft. När jag jobbade i Vellinge kommun och fick frågan var stadsbyggnadsdirektören själv bodde var det som att dra ner en gardin när de hörde mitt svar. Men jag tycker att här är genuint och himla fint.

När Madeleine slutade i Vellinge kommun för nästan tio år sedan var det för att utveckla sitt litterära konstnärskap. Då hade hon redan gett ut sex böcker och ytterligare tre kom i rask takt. På sin 70-årsdag släpper hon sin senaste, Aktersvall.

– Det är min familjehistoria i romanform så det känns lite spännande. Jag trodde att den här boken skulle komma direkt när jag slutade arbeta men det gjorde den inte. Den handlar om en kvinna som brinner, längtar och förför. Och om tändstickor och eld, min farfar var civilingenjör och VD på Tändsticksaktiebolaget.

Bakom boken ligger ett digert researcharbete. Madeleine har gått hundra år tillbaka i tiden, läst dagböcker och brevsamlingar. Hon kommer från en skrivande familj och har själv alltid ett block i fickan. Hon låter lusten styra men tvingas strukturera sig på slutet för att boken ska bli klar.

– När man formulerar blir det verkligt, det fäster först då, funderar Madeleine och berättar att nästa bok redan är på gång.

– Det heter Fröken Husgafvel och blir feelgood från ett stadsbyggnadskontor i staden Brandenborg. Den liknar både Vellinge och Trelleborg och har ett kommunalråd på häst.

Vid sidan av sin poesi och prosa är Madeleine sedan tio år tillbaka krönikör i Trelleborgs och Ystads Allehanda. Där har hon 2 600 tecken till sitt förfogande på ledarsidan varje månad.

– Det är så underbart roligt för då får jag skriva om saker jag brinner för. Och det begränsade formatet är stimulerande. Ofta skriver jag 3 000 tecken som jag får korta ner, då blir det mer stringent.

Madeleine tar oss med på en kort promenad västerut. Där ligger båthuset som hon köpte för en tid sedan. 70-årsdagen kommer inte att firas, men väl boksläppet. Inbjudna gäster kommer att få sprida ut sig runt garn- och båthus.

– Men jag trodde att du skulle fråga hur det är att vara 70, säger Madeleine.

Hur är det då?

– Nu lämnar jag över stafettpinnen, det är lite så jag känner. Det handlar inte om mig längre, mer om det andliga sökandet, det är där jag är i livet. 70 är en bra plats. Jag känner lugn och tacksamhet. Livet är inte svart eller vitt, det är som det är. Och folk gör så gott de kan.