Gnäll som klibbar fast under skinnet
Gnället kommer oftast inte ensamt utan återkommer som mer eller mindre regelbundna svallvågor. Det uppstår oftast ur trötthet eller ovilja och trots. Det kommer som på beställning när det börjar bli bråttom.
Tidig morgon. Vi äter frukost och när jag läser tidningen ser dottern en stund på Bolibompa. Allt är frid och fröjd tills påklädningen ska börja.
Fyraåringen tycker inte att det är speciellt roligt att klä på sig.
Det är mycket mysigare att toffla runt i pyjamasen, så hon gör naturligtvis allt för att komma undan. Nu börjar maktkampen. Kroppen vrider sig när kläderna ska tas på, håret står på ända och underläppen trycks fram. Dottern behöver inga ord för att beskriva sitt missnöje. Dessutom är tröjan fel. Mamma hämtar tålmodigt en ny variant av överdel. Fel igen.
Ännu är det ganska gott om tid. Kjol blir till byxor medan dottern har börjat åla omkring på golvet för att undvika ytterligare påklädning. Gnället drar igång lite försynt. Det kommer liksom stötvis och håller ganska låg volym.
Visarna på klockan har plötsligt tagit ett stort skutt och tidsmarginalen har krympt betänkligt. Efter mycket trixande och bökande sitter kläderna slutligen på plats. Förutom strumporna. Och det är nu det börjar bli riktigt tufft. Den nästan påklädda dottern har sprungit och gömt sig.
Fem minuter till avgång, stressymptomen börjar göra sig påminda och det liksom vibrerar i kroppen på mig. I sovrummet, under täcket, hör jag det vinande ljudet av gnäll. Efter diverse sparkar och andra vilda yttringar lyckas jag tråckla på strumporna och vi ska precis ge oss iväg, när fördämningen brister.
Det är knopparna. Allt förnuft och vett och sans som jag möjligen haft är plötsligt puts väck. Jag klarar inte knopparna.
En knopp kan vara en liten söm som stör vid tårna i strumpan. Eller något annat som hamnat där. Vad vet jag?
Det enda jag vet är att knopparna förpestar tillvaron och driver både mig och dottern mot sammanbrottets rand.
- Mamma blir tokig! utbrister jag.
Jag är tvungen att gå till ett annat rum och lugna ner mig.
Gnället når sitt maximum och påminner lite om en bil som inte vill starta, där föraren gång på gång vrider om nyckeln. Oäoäoäoäoäoäoäoäoäoäoäoä. Bilen hackar kanske till lite precis som dottern snyftar ibland. Men i övrigt händer ingenting. Det bara fortgår. Oäoäoäoäoäoäoäoäoäoäoäoä. Och vi kommer ingenstans.
Till slut lyfter jag upp dottern, bär ut henne till bilen och torkar tårarna. Vi pussas, skiljs åt och saknar varandra direkt.
Dottern rusar in på sitt dagis.
Jag åker till jobbet.
Min knoppfria zon.
