Gräsvårdnadshavare på fars dag

Hur firar man bäst fars dag? Ja, på sofflocket, givetvis. Glömsk av alla att-göra-listor, omgiven av en ompysslande fru som bakar kakor och dunkar espresso, samt en välartad knappt-tvååring som, vattenkammad i håret och med välknuten fluga kommer fram och säger "goddag far, tillåt mig det hedersamma i att få vara den förste att gratulera, ty sedan ämnar jag sätta mig och leka stillsamt med min tygelefant."

Lär det att hända? Fet chans. Frun har flytt fältet på orkesterresa, jag är gräsvårdnadshavare och om jag till äventyrs lyckas googla fram ett knoprecept så blir uppgiften att knyta mitt livs första fluga ändå ingenting jämfört med att försöka trä den på gossen medan han böjd över köksvasken och vilt plaskande lönnmördar tygelefanten.

Men allvarligt talat. Fars dag är dagen då jag besinnar mitt ansvar för det uppväxande släktet. Då jag accepterar mina uppoffringar, min roll som en som sätter gränser och är tråkigare än jag vill vara, samt min grannlaga uppgift som fostrare och moralisk kompass. Antingen det, eller så fortsätter jag bygga på illusionen om min ofelbarhet och låter gossen själv inse fakta när han är mogen.

I gamla tider var husfaderns uppgift tydligare. Man gick ut och slaktade en gris med bara nävarna, eller högg en pall ved med slö yxa före frukost. Och blev det bråkigt hemma kunde man alltid dra ut i krig – en mycket manlig flyktväg som dessutom har ett ärans skimmer över sig. Ja, de hade det bra, de!

Nu är det betydligt knepigare. Nu måste man slipa sina överlevnadsreflexer för att gå helskinnad ur varje jämställdhetsdebatt, och alltid vara beredd att försvara sitt grepp över fjärrkontrollen.

Och vad önskar jag mig i present? En Ferrari, säger ni kanske? En tempererad walk-in cigarrhumidor med plats för min digra Havannasamling? Nä.

Vad jag önskar mig är det man har så ont av som småbarnspappa. En natts obruten, stärkande sömn. En enkel barfotapromenad i hemmet, som sträcker sig längre än tre meter utan man trampar på en hård leksak – som dessutom börjar tuta, skälla eller sjunga medan jag hoppar runt på ett ben och gastar sånt som kan vara avgjort skadligt för små barnaöron.

Eller att i mer än en kolsyrelättflyktig sekund få behålla känslan av att jag som uppfostrare vet vad jag håller på med. Eller en vecka utan känning av en dagisförkylning. En enda futtig vecka, för böfvelen!

Är det för mycket begärt, kanske? Är det det?

Okej, ro hit med den där Ferrarin, då.