Isens överman bor i somriga Höllviken

– Sjövettet hos folk har blivit bättre med åren, även om det fortfarande kan förbättras, säger Lars E Fränngård medan han skär upp en toscakaka på sommarvistet i Höllviken.

Om någon borde veta något om sjövett är det han. För efter 40 säsonger på Sjöfartsverkets isbrytare, sjöräddningsoperationer, hundratals turer på leden Trelleborg-Sassnitz, navigering mot Antarktis… Ja, då kan man ett och annat om hav.

Själv föddes han långt från havet i Växjö, men växte upp i Ystad. Intresset för sjön föddes under barndomens somrar på Kivik och Kåseberga.

– Morfar hade roddbåt som jag fick tillgång till som sexåring. Jag härjade omkring med den med mina kompisar i Kiviks hamn och ramlade på utsidan också. På den tiden var det inte tal om att man skulle ha flytväst, men uppenbarligen klarade jag mig, berättar Lars E Fränngård.

Efter gymnasiet seglade han på England, USA, Kanada, kontinenten och Medelhavet i Helsingborgsrederierna Transmarin och Gorthon. Sjökaptensexamen tog han i Malmö år 1976, och 1978 flyttade familjen till Trelleborg då han fått tjänst på SJ:s tågfärjor till Sassnitz.

– Under Malmötiden tjänstgjorde jag i färjetrafiken över Öresund och till Tyskland och körde även de populära kanalturerna med Rundan. Och att vi flyttade till Trelleborg har jag aldrig ångrat. Såväl staden Trelleborg som hamnen har utvecklats enormt positivt sedan 1970-talet, säger Lars.

Därefter har han vidareutbildat sig och stigit i graderna inom det militära med utbildningar på bland annat Kungliga Sjökrigsskolan och Militärhögskolan.

Att isbrytning kom att bli en stor del av hans liv beror på att han under en sjöbefälsutbildning fick syn på en glättig rekryteringsbroschyr från Flottan med möjlighet att söka isbrytarutbildning i Stockholm.

– Jag föll direkt och sökte. Sedan körde jag isbrytare i 40 säsonger, säger Lars.

Först kombinerade han att köra isbrytare på vintrarna och färjorna till Sassnitz på somrarna, men efter 1991 blev det isbrytning på heltid då han fått anställning på Sjöfartsverkets isbrytare. I början var det som isofficer.

Vad var din uppgift som isofficer?

– En isofficer är vaktchef på bryggan. Du har ansvar för den operativa delen av tjänsten genom att köra båten och bryta isen. Till din hjälp har du verktyg som en speciell radar som läser isen och man åker ut på dagliga helikopterspaningar för att reka isen. Sedan gäller det att erfarenhetsmässigt välja rätt väg genom.

På fråga om riskerna med att göra helikopterspaning över ishav förklarar han ingående hur helikopterns reservsystem fungerar om motorn hade lagt av, att han själv inte varit med om incidenter, och att man ändå har på sig överlevnadsdräkt som skyddar en om något skulle hända. Som isofficer lönar det sig inte att hetsa upp sig i onödan.

– Det tar 4-6 säsonger innan man behärskar jobbet och kan ha eget ansvar. Sedan är det så att man måste ha en viss fallenhet. Man måste ha sinne för avstånd, simultankapacitet, radar och radio. Det finns ju tyvärr några enstaka som inte klarar ut det här, som blir stressade och helt enkelt får lägga av.

Hur ofta har det hänt att du själv kört fast med isbrytaren?

– På den frågan brukar jag svara så här: En isbrytare fastnar aldrig, men däremot kan farten temporärt upphävas…

Efter Estoniakatastrofen 1994 låg han till ankars vid förlisningsplatsen med den mindre isbrytaren Ale.

– Vi var där i sexveckorsperioder, och sedan åkte vi in och bytte besättning. Vi var direkt underställda UD som gav oss direktiv om hur vi skulle agera.

Huvuduppgiften var att fungera som en vakthund som skulle avstyra otillåtna dykningar till Estonia, och han minns särskilt en incident.

– Det var en kille som kom med bogserbåt och försökte gå ner till vraket med en sjöuggla, en undervattensrobot. Vi har ett bubbelsystem som sprutar ut bubblor som vi aktiverade intill dem, och då började de guppa så mycket att de var tvungna att avbryta dykningen.

– Det var en tragisk historia, för senare hörde jag att det rörde sig om en man vars fru hade omkommit med Estonia. Eftersom de lovat varandra att aldrig skiljas åt ville han hämta henne.

Sommaren år 2002 hade ett ryskt forskningsfartyg fått maskinproblem och fastnat i isen vid Antarktis, och då anlitade deras tyska försäkringsbolag hjälp från Polarisbrytaren Oden med Lars E Fränngård ombord.

– Utanför Afrikas västkust blev vi beordrade att stanna upp och invänta vidare order. Tyskarna kom på att det här var ett jättedyrt projekt och sa ”nein”.

Just då skulle de precis byta besättning och fick gå in till Kanarieöarna för att göra det.

– Det var en stor uppståndelse att det kom en arktisk isbrytare till Las Palmas. Det stod mycket folk som vinkade och tyckte att det var spännande. För oss blev det höjdpunkten på den expeditionen, för vi kom aldrig till ekvatorn där vi planerat att ”döpa oss” som sjömän. Men så blev det inte tyvärr.

När Lars gick i pension 2010 var det som befälhavare ombord den 105 meter långa statsisbrytaren Frej, men direkt efter avtackningen fick han en ny inkallelse. Sjöfartsverket ville att han skulle bli isrådgivare, och i den rollen åkte han på isexpeditioner med Oden till Bottniska viken fram till 2016

– Jag uppskattar verkligen att jag fick göra det. Jag fick träffa gamla kollegor, och de fick en resurs i mig då jag hade ansvaret för nattpasset medan den övriga personalen vilade upp sig.

Genom åren har han haft många projekt vid sidan av isbrytningen. År 1986 fick han i uppdrag av Sjöräddningssällskapet att starta upp en frivillig sjöräddningsstation i Trelleborgsområdet, och 1987 år blev det invigning av sjöräddningsstationen på Skåre fiskeläge.

I slutet av 1990-talet drev han Galleri Edward i Trelleborg, och under 15 års tid var han politiskt aktiv inom Moderaterna. Listan över uppdrag som han haft i olika föreningar och styrelser är lång.

Hur har du hunnit med allt?

– På den tiden gjorde man det, men nu har jag blivit lite mer bekväm, säger Lars.