Petra Nielsen bytte alkohol mot hästar

Med tre Guldmasker och stora roller i musikalklassiker som ”Grease”, ”Fame”, ”Cabaret”, ”West side story”, ”Chicago” och senast ”Familjen Addams” har Petra Nielsen en tung meritlista. Liza Minnelli inspirerade tidigt i sin ”Cabaret”. Likaså förebilderna på nära håll: mormor Marianne Nielsen, gudmor Monica Zetterlund, gudfar Gösta Ekman och mamma Monica Nielsen - idel begåvade artister och skådespelare. Talangen och musikaliteten har hon alltså i ådrorna.

Medan mamma var ute på turné tog hon och systern hand om varandra.

– Vi var inte den vanliga trygga familjen, men jag hade det väldigt bra, säger hon.

Till en början var scenen det enda ställe där hon kunde visa vem hon var.

– På scen kunde jag visa mina känslor. Det var en låtsasvärld som jag kunde gå ett steg längre i. Scenen får mig fortfarande att känna en skräckblandad förtjusning.

Så var det definitivt vid genombrottet som Rizzo i ”Grease” 1991. Över en natt slogs dörrarna till en karriär som musikalartist och tv-skådespelare upp på vid gavel.

Höjden av skräckblandad förtjusning upplevde hon efter halvåret i London som Roxie i ”Chicago”. Hon blev inbjuden att gestalta rollen på självaste Broadway.

– Jag är oerhört stolt över att ha spelat där. Det är bland det tyngsta jag gjort.

Livet inom nöjesbranschen förde med sig ett ständigt festande och ett alkoholberoende. För sju år sedan bestämde hon att det fick vara nog. Hon gick en fyra veckor lång behandling på Nämndemansgården i Jälla och gav sig hän åt barndomens stora hobby innan dans och musikal tog över: hästar.

– Jag har inte ord för att uttrycka hur glad jag är för att ha bytt liv, säger hon märkbart rörd och berättar hur destruktivt det exponerade livet på scen kan bli.

– Man blir så jävla självupptagen, nästan narcissistisk, och vanskligt beroende av applåder.

Med tiden har hästintresset vuxit till en stor passion. Nu tillbringar hon sex timmar om dagen med hästarna - tränar inför fälttävlansäsongen, buffar, borstar, mockar, gosar och umgås. Tiden med Sonja och det senaste tillskottet Tarschan har skänkt mycket skratt och glädje. Livet har fått ett nytt och mer lekfullt perspektiv.

– Man kan säga att jag är lika beroende av hästar som jag var av alkohol. Nu får jag en kick av mina hästar. Jag trivs utmärkt utan alkohol och hittar styrka i min hobby. Jag tar mig själv på mindre allvar och har blivit mer lekfull. Det har jag stor nytta av, både i livet och på scenen.

Hon smuttar på sitt kaffe och fortsätter:

– Jag känner att jag vill hålla på med hästar så länge jag lever. Jag kommer nog att dö på en hästrygg som käre Hasse Wallman, teaterdirektören som jag jobbade med på 1990-talet.

Då spelade hon även Anna Holt i tv-serien med samma namn. Lusten till en skådespelarroll utan vare sig dans eller sång lever kvar, försäkrar hon.

– Det vore spännande att göra en 50-årig Anna Holt.

Musikalartist, skådespelare och hobbyryttare