Stridsrop för en ny generation pappor

Pappan hade stunden innan berättat att han inte haft tid att ta föräldraledighet "på grund av arbetet, du vet" med sina två barn, men att han denna sommar verkligen såg fram emot en månad av föräldraledighet, eftersom det ju var både OS och fotbolls-EM. Han hade också låtit mig förstå att barnen skulle vara mycket hos farföräldrarna.

Det finns få saker som gör mig så - förlåt - jävla förbannad som när pappor skryter om hur de missbrukar sin pappaledighet, eller ännu värre, att de tror att jag ska tycka att de är sköna lirare som vet hur livet ska njutas. Okej, jag har bara stött på den här illaluktande grabbigheten en gång, den som nyss nämnts, men låt mig säga att vi inte skiljdes som vänner.

Jag önskar att jag ärligt skulle kunna säga: "Gör som du vill, strunta i dina barn. Arbeta för mycket, sitt framför tv:n - och ångra dig sen. Jag bryr mig inte". Men, jag bryr mig. Jag blir förbannad, särskilt när jag tänker på vilken förändring som min och kommande generationer pappor kan stå för.

Man kan tycka vad man vill om Dick Sundevalls numera klassiska pappabok, Du ska bli pappa, men vackra är i alla fall hans tankar om pappaledigheten som en väg till fred på jorden (se intervju på sidan 4). "Jag är övertygad om att det drastiskt kommer att förändra och utveckla människan" säger han om möjligheten för oss män att ägna mer tid åt våra barn. Jag skriver gärna under på detta evangelium. Pappor som kan tillbringa mycket tid tillsammans med sina barn är 1900-talets stora revolution.

Och det ska inte sluta med pappaledighet när barnen är små. Vi ska inte - som många i våra pappors generation gjorde efter några veckor - försvinna in i våra jobb när väl barnen kan gå hyfsat stadigt själva. Som krönikören Karin Thunberg skrev i Svenska Dagbladet härom veckan: "Inget säger att en sjuåring, eller 14-åring, behöver sina pappor mindre än den som just lärt sig svälja en sked nyponpuré".

För inte så länge sedan träffade jag en politiker från sydöstra Skåne som, efter att han gratulerat mig till min relativt sett långa pappaledighet, fortsatte med att beklaga sig över hur han själv arbetat för mycket under sina barns uppväxt och att de i dag inte hade den kontakt som han hade önskat. Jag blev fullständigt överrumplad. Plötsligt stod denna man sorgsen, ärlig och naken framför mig. Och jag fick inte fram ett enda tröstande ord. Det fanns ju inget att säga.

Men det kommer inte att hända oss. Revolutionen startar i dag.