Vilseledande om löner

Frågan illustrerar problemet att använda rättvisebegreppet i en diskussion om inkomstfördelning. En definition av rättvisa (den vanligaste i Sverige) säger att A och B ska ha samma inkomst, oberoende av skillnad i arbete. En annan definition säger att inkomsten ska följa arbetet. Det dunkla rättvisebegreppet ger ingen vägledning i valet mellan de här två alternativen.

SCB gör årligen en stor undersökning av inkomstfördelningen. Den skapar indignation, omvänt proportionellt mot kvaliteten på undersökningen.

Den senaste undersökningen, refererad i SvD, visar att inkomstspridningen ökat sedan 1990. En analys gjord av två ekonomer för SNS visar samma resultat. Men SNS-ekonomerna finner att den ökade inkomstskillnaden beror på kapitalvinster, inte på att skillnaderna i lön ökat.

Det här är intressant. Stefan Fölster, chefekonom på Svenskt näringsliv, gjorde för några år sedan en jäm­förande analys av Sverige och USA. Han fann att inkomsterna var extremt jämt fördelade i Sverige – men inte förmögenheterna. De bestämdes av arv. 80 procent av förmögenheterna i USA var resultat av eget arbete, 20 procent av arv. I Sverige var siffrorna de omvända. Det är sannolikt en reflex av den extrema skatten på arbetsinkomster i Sverige; det blir omöjligt för personer med vanliga inkomster att bygga upp ett eget kapital.

Men alla inkomstfördelningsundersökningar jag läst, ofta bittert gråtande, har ett avgörande fel. Analyserna räknar inte med mobiliteten mellan olika inkomstskikt. De som studerar har länge låg inkomst, men får med tiden hög lön. En femtioåring med utbildning och yrkeserfarenhet har högre inkomst än en outbildad tjugoåring. Är detta så hemskt? Analyser som ska ge en relevant bild av inkomstfördelningen över en längre period måste ha med individernas rörlighet mellan olika inkomstskikt över tiden.

I en vildsint ledare i Aftonbladet 25 december påstår tidningens tf politiska chefredaktör Katrine Kielos att vinsterna från produktiviteten i världsekonomin de senaste trettio åren har ”samlats i ett enda hörn: hos de superrika.” Hon skriver vidare att medelamerikanen inte fått några reallöneökningar sedan 1970. Påståendena beläggs inte med några fakta, några referenser.

USA:s reala BNP steg 1970–1987 med 54,9 procent, den privata konsumtionen med 69 procent, genomsnittslönerna för industriarbetarna med 204,8 procent. Min källa: beräkningar på siffror från “The Economist: One Hundred Years of Economic Statistics.”

Den amerikanske ekonomen Neuhaus har beräknat att 90–95 procent av vinsterna från produkter som Microsoft tillfaller konsumenterna.

En mer slipad figur än Aftonbladets skribent skulle insett att risken för avslöjande är proportionell mot avståndet från sanningen.