Alf Dahl: Ska skåningar definieras som minoritetsfolk?
Nationell minoritet eller minoritetsfolk kallas de etniska minoriteter som har en långvarig språk- och kulturgemenskap innanför den nationella gemenskapen vanligen längre än hundra år.
F.n. har samer, sverigefinnar, tornedalingar, judar och romer status som minoritetsfolk.
Statusen betyder ett antal åtaganden från staten och de kommuner som har viss andel av sin befolkning från dessa grupper.
Åtagandet handlar om att säkerställa bevarandet av det kulturella arvet och språket samt att samhällsservicen kan ges på minoritetens språk.
De sydsvenska länen har varit svenska sedan 1658, (Skåne, Blekinge och Halland som jag nedan kallar skåningar). Skåningarna fanns här långt innan första historieboken skrevs.
Är då skånskan ett eget språk och skåningarna att betrakta som ett minoritetsfolk?
Sannolikt, skånskan, med sitt tungrots ärr, är inte särskilt lik svenskan och inte särskilt lik danskan heller, möjligen Bornholmskan. En Köpenhamnare har lättare att förstå en stockholmare än en skåning och vise versa.
Möjligen är det så att den brutala försvenskningsprocess som genomfördes på 1600-talet förändrade språket. Kan detta vara anledningen till att vi under en lång tid hade ett skriftspråk i Skåne som starkt skilde sig från det talade språket både vad gällde ord och sats.
Jag upplever nu att många av de ord som fanns under min uppväxt på Österlen för 70 år sedan nu bara finns i Nils Udes berättelser. Om någon generation kommer det knappast finnas någon kvar som förstår den skånska som talades så sent som på 1950 talet.
Ålen får knappas fiskas längre utan fastnar i vattenverken, gåsen försvinner i fågelinfluensan och sillen är hotad av utfiskning för att föda upp lax så även kulturarvet håller skåningen ’fed, go o gla’ är på väg att försvinna.
Så, Karl Johan Sonesson, det är kanske dags att tala med kollegorna i Blekinge och Halland om en kulturell insats till exempel att definiera ytterligare ett minoritetsfolk.
Alf Dahl, Simrishamn
